stiga upp på himlen och sammanpacka sig allt tä-i tare och tätare, till dess ett åskslag jagar hela skaran på flykten. Nu lössläpper Beethoven en storm af lidelser under bilden af de orkanlikt uppträdande naturkrafterna, så att åhöraren känner sig ordentligt gripen deraf och försatt i ett tillstånd af nervös retning. Vi följa med spänd uppmärksamhet blixt efter blixt, slag etter slag; derunder smattrar regnet och stormen tjuter och hela den lefvande naturen ängslas och suckar under elementernas raseri. Dock, ett oväder går lika hastigt som det kommer. Regnet faller småningom allt saktare, åskan mullrar nu i ljerran, solsträlarne bryta sig fram och en regnbåge spänner ut sitt strålande hvalf öfver den af regnet vederqvickta jorden. , Skalmejan låter omigen höra sig, valdthornet stämmer in, landtfolk och herdar träda fram ifrån sina gömställen och allt förenar sig i ett uttryck af tacksamma och glada känslor öfver det lyckligt öfverståndna ovädret. Så slutar symfonien ljuft och lugat såsom den börjat, till alla delar ett oöfverträffligt mästerstycke. Väl har en dylik skapelse haft sina epigoner, men aldrig har denna pregnanta korthet, förenad med ett så fullständigt ätergifvande af ämnet, blifvit upphunnen. Aldrig har också någon af Beethovens kompositioner genast från första hand och öfver allt så enstämmigt vunnit publikens gunst, som pastoralen. Beyerböckska kapellet, som de båda aftnar, då Haydns barnsynfoni uppförts, kunnat glädja sig åt sullsatt salong, ger i afton ännu en s. k. extra-konsert, hvaraf inkomsten tillfaller kapellets skicklige flöjtiet, hr Morits Beyerböck, en konstnär lika skicklig som blygsam och hvars redbara talang samt angenäma personlighet inom vårt samhälle redan sedan flera år tillbaka förskaffat honom sanna beundrare och uppriktiga vänner. Det väl valda programmet, som återfinnes i dagens annonsafdelniog upptager bl. a.: tantasie brillante, af Briccialdi, utsördt af recett-tagaren, ett, om vi ej misstaga oss, nytt potpourri af Joh, Beyerböck ur Oberon, barnsynfonien m. m. För någon tid sedan lät alla impresariers impresario, den celebro Ullmann ett bud utgå öfver Norden, att han i april månad 1874 ämnade företaga en konstresa genom Skandinavien med den berömda sångerskan Maris Monbelli, primadonna från kungl. operan i London. Vi stå nu vid slutet af mars och ännu bar ingenting annat hörts af från tit. Ullmann, än ofvan anförda enkla tillkännagifvande, i sanning allt tör enkelt och olikt denne väldige puffmakare för att vi skulle våga hoppas på något besök af la belle Monbelli denna vår. Men, istället har en annan gammal bekant, impresario äfven han, börjat sticka upp vid vår musikaliska horisont. Hr Ferdinand Strakosch har nemligen i en längre, artig skrifvelse underrättat oss om, att han ämnar företaga Åune tournåe artistique genom Danmark, Sverige och Norge med Åla premiöre Chanteuse Soprano7 du Thååtre Italien de Paris, Mademoisolle Bianca Donadiok. Hr Strakosch uppgifver icke, när han börjar spela sin Åtournåe, utan åtnöjer sig tillsvidare med att försäkra, det sångerskan reger den skönaste sopran med det största omfång och den mest sympatetiska timbre, som man får höra, och försäkrar derjemte, att de artister, af hvilka hans sällskap för öfrigt skall bestå, i alla afeeenden skola bilda ett värdigt motstycke till la primadonna. Ändtligen har hr Strakosch bedt oss anmäla honom och hans compagnie musicale, och det är just detta, som vi här ofvan forsöka att göra. . Vi tillägga endast i vanlig programstil: Närmare fråmdeles. Vår länge brännande, hit och dit fladdrande teaterfråga synes under veckan ha inkommit på den under nuvarande omständigheter utan tvitvel bästa stråkvägen,i det teaterns egare beslutat att sjelf uppträda som toaterentreprenör. Vår ordinarie teater-referent och eakrikaste upplysningar i frågan, En bekant sak är emellertid, att den engagerade Åsceniske ledaren, hr Gustafson, är en man, hvars skicklighet förvärfvat honom ett inom den dramatiska verlden vida kändt och högt aktadt namn. Vidare torde det vara antagligt att flera af de sujetter vid Åhmanska sällskapet, som icke blifvit engagerade vid Stjernströmska teatern eller på annat håll, komma att bli medlemmar af Göteborgs stående teatertrupp. Så vidt vi veta äro de sujetter, som blifvit engagerade vid Stjernströmska teatern, utom direktör W. Ahman sjelf, följande: hr och tru Pousette, m:llerna Wiborg, Jansson, Johannesen, Gustafsson och Rodhe (garderobiöre) samt hrr Ahlström, Wagner, Hjortberg, Falk, Hellander och Lindgren, eller, som man finner Åhmanvska sällskapets förnämsta stödjepelare. Allmänheten tyckes också på fullt allvar vilja njuta af den, tyvärr, allt för korta tid, som ännu återstår för detta goda och omtyckta sällskaps härvaro. Fredrik Deland har som Blandinet gjort hela verlden till ÅSmäåfåglarnes vänner, och i sanning den, som icke värmes af hans känsliga och i detalj genomtänkta uppfattning af den i sina skönaste illusioner störde hedersmannen, den som icke drager munnen till ett hjertligt skratt, vid hans ypperliga sortie i andra akten: Nu ska vi få roligt, han eller hon har bestämdt aldrig haft roligt i en teatersalong. t I morgon uppföras samma stycken som i går afton: Sullivan och En hatt. Nästa spektakel blir förat på onsdag, Marie Bebådelsedag, med följande program: Ricbelieus första vapenbragd, ett stycke, hvari m:ll Wiborg numera utför titelrollen på ett så fulländadt sätt, att det berättigar till de allra största förboppningar för framtiden samt till slut Hittebarnet, hvari Konjanders oförliknelige representant väl för sex-eller sjnhundrade gången traskar omkring i sin lilla ungkarlsväning, framlallar eitt go afton fru Wablström eller a kant ka kr