Göteborgsposten – 20 mars 1874, sida 1

hälften trotsigt. Doktorn sade att hans tillfrisknande är omöjligt. Notarien höjde på ögonbrynen och drog ett långt andetag, under det en egendomlig glans lyste i hans ögon. — Aha! sade han, och hans ton var tillräcklig för att öfvertyga Lowder om att han i ett obevakadt ögonblick begått ett groft misstag, aha! den store signoren önskar ej, att den stackars reskamraten skall återvinna sitt förnuft! Den stackars svagsinte är kanhända ändock signorens bror, som står emellan signoren och ett arf? Denna teori, som uppgjorts af italienaren några timmar förut, tycktes vinna bekräftelse genom den plötsliga blekhet och det förskräckta uttryck, som visade sig i Lowders ansigte. — Nej, säger jag er! mumlade han i en ton som mot hans vilja darrade. — Om förlåtelse, signore, men den stackars notarien har goda ögon! Likheten är så märkvärdig, och signorens sinnesrörelse så stor! Men jag är ej den som springer med sqvaller! Hemligheten skall vara begrafven i Palestros bröst, om den store engelske signoren blott vill betala mig mitt pris. Jag ekall vara signorens bundsförvandt, hans vän, hans högra hand. Jag hyser ej några samvetsskrupler. Signoren beköfver blott i sitt ädla hufvud göra upp sina planer, och Palestro skall utföra dem: Lowder förbannade inom sig sin oförsigtighet; men alla haus försäkringar. kunde: ej betaga Palestro det intryck han fått, och allt som återstod var att binda mannen vid sina intressen. — Huru mycket vill ni ha? frågade han hastigt. — Blott helt litet, ädle och frikostige signore, svarade notarien i det han gnuggade händerna. Fattig såsom jag är har jag ingen smak för vällefnad. Jag tycker om en god cigarr, en butelj franekt vin, snygga kläder. Hit1Å har jag ej kunnat förskafla mig något häraf. Gif mig hvad jag behöfver härtill, signore, och jag skall vara er