Göteborgsposten – 20 mars 1874, sida 1

tjenare — er hund! Ni skall blott behöfva säga ordet — och hans röst sjönk till en hviskning — och vår stackars svagsinte skall falla bort som en öfvermogen frukt! Lowder förstod den dödliga betydelse dessa ord innebar. Han skulle ha velat visa harm och skarpt ha förebrått notarien för hans djerfva antydan, men huru skicklig skådespelare han än var insåg han att han ej skulle bedraga Palestro. — Huru mycket penningar skulle det fordras för att tillfredsställa er smak? frågade han äfven i en hviskning. — Tretusen francs — blott hundratjugo pund af vårt engelska mynt — om året! För det priset skall jag edlis mig till er, signore, både till kropp och själ. För den summan skall jag laga så, att den avagsinte brodern aldrig skall återkomma til! England! De två männen blickade under ett par sekunder rakt i hvarandras ögon. Derefter yttrade Lowder: — Det är då afgjordt. Kom ihåg att jag köpt er till kropp och själ, Palestro. Ni måste utföra min vilja, hurudan den än är — äfven om den skulle vara sådan ni antydt! Jag skall betala er ert årsunderhåll qvartalsvis i vexlar, eller möjligtvis i banknoter för att undvika nyfikeonhet och förfrågningar. Jag skall nu betala er första qvartalet. Då guldmynten skimrade i Palestros händer i solljuset, utbrast han full af ifver: — Kom ihåg, signore, att vår stackars svagsintes lif beror af det minsta ord från era läppar. Jag är ingen italiensk bravo, men jag skulla ej frukta att taga lifvet af en hjelplös, vettlös man, för hvilken det är bättre att dö än att lefva. Jag skall skrifva till er hvar vecka. Men under hvilken adress? Lowder ville ej ställa sig för mycket beroende af denne man. Han svarade derföre efter en minuts eftertanka: