Göteborgsposten – 19 mars 1874, sida 2

—— —a2Bn-— k—s—e77 Han vände ryggen mot Lovder, som helt strålande af gin onda glädje riktade sina steg mot dörren; men då han kom ut i det yttre rummet, hade han åter antegit en dyeter min. Frukosten var färdig. Palestro hade blifvit nerkallad och befann sig i rummet. Så snart Lowder kom, satte man sig till bords, han med de öfriga. I sin feberaktiga sinnesrörelse åt han blott helt litet, och ännu medan de andra suto qvar vid bordet lemnade han rummet. Dagen var ljus och vacker. Vicinis hydda, som var belägen på en höjd ej särdeles långt från Cape di Gallo, erbjöd en vacker utsigt öfver det blå Medelhafvet. Inga boningar funnos i närheten. Lowder tänkte med förnöjelse på, att Guy Tressilian på denna plats skulle vara lika mycket begrafven, som om han legat i jorden. Han var upptagen af dessa tanker och bemödandet att urskilja en grupp af hyddor, som stodo bland träden på ett temligen betydligt afstånd derifrån, då Palestro kom och förenade sig med honom. — Det är behagligt efter stormen, signore, anmärkte notarien i det han kastade en likgiltig blick öfver det glittrande hafvet. — Mycket behagligt. — Vicini har sagt mig, alt ni reser i dag, signore, fortfor Palestro vändande blicken mot Lowder. — Ja, jag begifver mig till Palermo inom en timma. Jag far till Marseille med den ångare, som lemnor Palermo klockan tolf. Det var för att medfölja denne ångare, som min vän och jag foro öfver från Sardinien. — Åh, jaså! sade notarien med en suck. Hvad lifvet jär sällsamt! Ni båda, som ega en sådan likhet med hvarandra, lemnade Sardinien fulla af lefnadslust och hopp. Men den ene nedslås af olyckan på vägen — den stackars unge mannen! Det ekulle bli ett ämne för en god predi