. — Det är ett sorgligt förhållande, sade mrs vicini deltagande. — Ja — desto mer som han ej har några vänner! Han är föräldralös och ensam i verlden. Hade han några andra personer, som voro skyldiga att draga försorg om honom, skulle de i hans närvarande sorgliga belägenhet skicka honom till något slags barmhertighetsinrättning, men min tillgifsenhet för honom förbjuder mig att göra detta! Ej heller kan jag sjelf belasta mig med honom. Har ni barn? Inga som lefver, svarade fiskaren suckande. — Ert hushåll är litet. Ni tyckas vara fattiga, men ha ett sinne för prydlighet och huslig trefnad, som är sällsynt hos personer i er-samhällsställning, sade Lowder i det han kastado cn blick kring rummet. Skulle ej ni vilja åtaga er att vårda Lowder? Om ni vilja samtycka till alt görn det, skall jag för ert besvär betala tjugo francs i veckan! Jag skall äfven betala läkarevården och hans kläder! Om ni ej vilja gå in härpå, torde ni kanske kunna gifva anvisning på några af era vänner, som voro villiga att taga vård om honom. — Tjugo francs i veckan! upprepade mrs Vicini sakta. Det är ju en hel liten förmögenhet! Tjugo francs i veckan för att vårda den stackars unge engelsmannen! Jag skall göra det! Hon antag med stor ifver Lowders anbud. — Ja, vi skola taga vård om den stackars engelsmannen, sade Tomaso. Hon skall åtnjuta så god skötsel vi kunna gifva honom! Vi ha ingen granne på nära håll, och Teresa är så ensam, då jag är ute till sjös! Den unge engelsmannen skall bli ett sällskap för henne! Hon kan bli både mor och syster åt den stackars gorsen! — Då är saken afgjord, sade Lowder med betydligt lättere min. Men en sak måste vi vara ense om! Huru långt ho ni från Palermo? i — Några timmars väg, signore.