han nu hade i einnet. Han var sjelfvisk — omätligt sjelsvisk — somvetslös, djerf, men hittills hade han dock ryggat tillbaka för brottet såsom från en dolkspets. — Man skulle kunna tro, att jag vore på väg att begå ett mord, sade han med ett konstladt skratt under det han oroligt gick af och an, då jag deremot blott vill utöfva en god och barmhertig handling. Den stackars Guy är en idiot utan möjlighet till förbättring. Kan jag taga denna ruin af den gladlynte, ädelsinnade, vackre unge mannen med mig tillbaka till England och öfverlemna honom åt fadern och den vackra guldlockiga Blanche? Skulle de ej hellre se honom död än såsom idiot? Jo, tusen gånger! Det är ett barmhertighetsverk att bespara dem denna rysliga sorg! Och hvad Guy beträffer, är han lika lycklig i den ena som den andra ställningen. Om jag lemnede honom här bland dessa fiskare, skulle de vara goda mot honom och ingen skulle någonsin fiona honom. Det är naturligt att om min far, denne hemlighetsfulle Devereux, hvars namn var på min döende mormors läppar, hade erkänt och dragit försorg om mig, skulle jag betrakta saken ur en annan synpunkt; men förskjuten af min far, okunnig om hans namn eller rang, ur stånd att bevisa min mors giftermål är jag nödsakad att taga min uppfinningsförmåga till hjelp för stt kunna lefva. Det tycks som om sjelfva ödet öppnat denna väg för mig. Jag liknar Guy till den grad att dessa menniskor — hvar och en som vi träffat under det förflutna året — tagit oss för bröder Han var en gång i Tyskland angripen af en farlig sjukdom, hvarom han skref till sin far, att den mycket forändrat hans utseende. Han har varit borta från sitt hem i fem år — de fem år under hvilka ansigte, kroppsgestelt och äfven uttryck mest förändras, i det man öfvergår från gosse till man. Jag har varit hans förtrogne och känner till alla hans förhållanden. Med all säkerhet skall jag kunna för den omisstänksamme baroneten gifva mig ut för hans gon. Corts.)