Göteborgsposten – 17 mars 1874, sida 2

rörande den; som skall blifva oppositionens chef, då Gladstone en tid kommer att vara frånvarande. Bright är sör sjuklig, Lowe för impopulär, heter det, Forster står icke väl. med nonconformisterna, Cardwell skall inträda i öfverhuset; bladet uppställer då markisen af Hartington. Han kommer nog icke att omfattas med mycken hängilvenhet at oppositionen, men så är också icke mycket tör densamma att uträtta under den närmaste tiden. Det österrikiska riksrådet har på minietorns uppmaning asfslagit Suesdb förslag om, att biskoparne skola aflägga sårskild ed på förfottningen. Deremot antogs ett annat förelag af samme man, att å 14 i lagen om den katolska kyrkans yttre rättsförhållanden må hafva denna lydelse: Biskoparne förvalta sina stifts inre kyrkoväsenden efter kyrkans föreskrifter, så vidt som dessa icke stå i strid med statslagarne. Påfven har utfärdat en encyklika med afseende på de nya kyrkopolitiska lagförslagen i Österrike. Encyklikan, som är stäld till de österrikiske biskoparne, uttalar, att dessa lsgförslag gå ut på att bringa den katolska kyrkan i den förderfligaste träldom under statsmaktens godtycke; de äro af samma art och ande som de preussiske lagarne och skola skapa samma förderf för kyrkan i Österrike. De innebära, heter det, ett brott mot konkordatet: kyrkan må ej anses bafva inträdt i någon annan ställning genom ofelbarhetsdogmen. Påtlven uttalar för öfrigt det hopp, att biskoparne skola skydda kyrkans rätt, och meddelar, att han i ett nytt bref enträget uppmanat den österrikiske kejsaren att icke tåla, att kyrkan lägges i en vanhederlig träldom och att hans katoleke undersätar bringas i det högsta trångmål och nöd. Från Spanien ingå fortfarande underrättelser om den afgörande strid, till hvilken man bereder sig. Vi meddela här tills vidare endast ett bref från Santander af en brefekrifvare till Le Temps: . Alla förstärkningar äro ännu icke anlända till stridsplatsen. Jag har härstädes sett en del, som endast invänta sin tur att blifva afskickade, och de redan anmälda speciella tränerna medföra ständigt nya bataljoner. Jag känner icke på siffran antalet kanoner, som kommer att användas mot San Pedro de Abentos fruktansvärda positioner, och om jag äfven visste det, skulle grannlagenheten tvinga mig att tiga; jag kan emellertid försäkra er, att antalet öfverstiger mycket den siffra Moriones beräknat. Om jag icke är illa underrättad, så är meningen att isynnerhet använda artilleri mot carlisterna, att på höjderna midt emot fiendens befästningar uppföra så mänga artilleripjeser som möjligt och att icke låta infanteriet rycka fram förr än efter en häftig eldkamp med kulor och granater. Olyckligtvis ligga dessa befästningar på sjelfva klipporna, hvilka äro betydligt svåra att angripa. Det ligger en mängd såradei Santander, och det anländer nya dit för hvarje dag. Affären d. 25 febr. säges ha kostat regeringstrupperna mer än tusen man. Man känner hvad man har att rätta sig efter; man vet framför allt, att Moriones gjort ett sorgligt rön, hvars resultat bort låta de drömmande madriderna spritta upp ur sömnen. Jag kände mig verkligen högst förvånad öfver de uteslutande allvarsamma anleten jag såg härom aftonen. Hvad som mest grämer Santanders innevånare och armåens officerare är, att i sjelfva Madrid, efter två å tre dagar af samma rörelse och politiskt stillestånd, partiernas skamliga tvistigheter ånyo uppblossat. De senaste tidningarne äro ätven uppfyllda af giftiga artiklar öfver de särskilda liberala partiernas lumpna täflingar. I grunden är visst, att den politiska verlden i Madrid icke är vuxen annat än ministetiella kriser och personliga tvister. Den är för mycket lättsinnig, för mycket förderfvad af oupphörliga och gagnlösa agitationer, för att kunna verkligt intressera sig för en sådau dram, som den vid Bilbao. Den är omöjlig för starka fosterländska rörelser, icke i stånd till och med att förstå sin förtviflade belägenhet för ögonblicket. Detta misshagar och nedstämmer officerarne, som emeilertid icke kunna undgå att älska den glada och sorglosa hufvudstaden, hvarest, oaktadt de skräckfulla underrättelserna från krigsskådeplatserna, teatrar och konserter, promenader och kasino, spelhus och offentliga baler, ständigt locka till sig den ena glädtiga skaran efter den andra. Till och med här, fastän man är allvarligt stämd, kan man icke afhålla sig från att dansa. Det har varit anstälda några ganska lifliga dansnöjen sedan affären vid San Pedro de Abanto. Det-är sant, att officerare äfven togo del deri. Man ville utan tvifvel bereda de unga, tappre männen en sista förströelse innan de begifva sig dit, der 30,000 väl skyddade karlister invänta dem och der de gå cn säker död till mötes. Några personer ba Kandrat Moriones derföre att han tillsändt ministören en genom sin djerthet ganska afskräckande depesch. Jag tror likväl att den utmärkte krigaren bort delgifva den en bulletin i ännu strängare ordalag. Man är i sanning så van vid inbördes krig i detta land, att man aldrig bör kunna bli nog Åy deröfver. Det fordras verkligen kraftiga skakningar för att frambringa helsobringande rörelser. För resten, hvad jag här sagt, är ganska hvardagligt i Spanien. Hela verlden upprepar samma. Hertig de la Torre, som åtminstone syntes allvarligt upprörd, bevisade det dagen efter sin ankomst hit. Man visade honom de lätta förskansningarne, de vackra barrikaderna och de oskyldiga små blockhus, man improviserat omkring den helt öppet liggande staden, då karlisterna nalkades sistl. månad. Med sin vanliga artighet komplimenterade marskalken särdeles mycket upphofsmännen till dessa små barnsliga imitationer af befästningskonst. Det är ypperligt, sade han, utmärkt! Fortsätten så, fullkomnen eder; om I icke skullen få tillfälle att sjelfva betjena eder deraf, kunnen edra barn en garg betjena sig af dem, eller kanske deras barn, ty Spanien blir alltid Spanien, och inbördes krig skall alltid existera derstädes, till att förnöja spaniorerna. Rörande nöden bland arbetarne i Ne wyork och utsigterna för densammas afhjelnanaa läganag I KN datan an Ht,