Göteborgsposten – 16 mars 1874, sida 1

— Ni har, stängt hvarje möjlig utväg för mig, sade Olla med en suck af förtviflan. — Men endast för att öppna min famn ännu vidare för er! svarade hennes förmyndare, i det hans dittills gäckande ton förvandlades till en ton af ömhet. Flickan ryste. : — Hellre döden än era omfamnivgar, hviskade hon. Mr Gower rynkade ögonbrynen och smålog på samma gång och föreningen af dessa båda stridiga uttryck i hans aneigte erbjöd en egendomlig och motbjudande anblick. — Romantiska barn! utbrast han i en tillgjord lätt ton; man skulle kunna tro, att jag vore någon gammal drake, att döma af er flykt från Neapel och er fruktan vid återseendet af mig. Och dock är jag i sjelfva verket blott er gode, öfverseende, tillgifne förmyndare, som är benägen att öfverso med era vilda nycker och åter taga er till nåder. Har jag ej alltid varit god mot er? — Jo, tills på sista tiden — tills jag vägrade att gifta mig med er, svarade Olla, i det en djup rodnad färgade hennes lilla mörka arsigte. Men allt sedan jag tillbakavisade ert giftermålsanbud, har ni genom era förföljelser gjort lifvet till en börda för mig. Ni har låtit mig vara utsatt för ett fullkomligt spionerisystem; ni har bevakat mina tjenere, eller er betjent har gjort det på er befallning; ni har hotat att sätta mig i en klosterskola eller att inspärra mig i någon unnan lika afskyvärd inrättniog. Och i går sade ni, attalla era anordningar voro vidtagna: för mitt inspärrande, och att ni inom några timmar skulle föra mig till mitt blifvande fängelse, hvarifrån jag ej skulle slippa ut på annat sält än genom att lofva gifta mig med er. Hvad kunde jag under sådana förhållanden göra annat än fly? I min nöd och förskräokelse erinrade jag mig, att några gamla engelska vänner till mig voro i Palermo, och jag beslöt att uppsöka dem och anropa deras beskydd. Gud bjelpe mig! Jag har utom England inga andra vänner än Pughs, till hvilka jag