Stockholms-korrespondens. Den 12 mars. Den vigtigaste tilldragelsen i veckan är atan tvifvel h. exc. just. statsministern Adlerpreutzs inlemnande af sin afskedsansökan. Under inflytelsen af den första öfverraskningen tyckto mången att anledningen till h. exc:s afgång ej varit tillräcklig, för att motivera ett så allvarsamt steg; men vid närmare eftersinnande torde litet hvar ha insett, att h. exc. ej gerna kunnat handla annorlunda i betraktande af den aamvetsgrannhet och redbarhet, som utmärkt hela hans statsmannaverksamhet. Efter att ha förklarat vid förra riksdagen som en ovilkorlig förutsättning för att K. M:ta regeriog skulle ingå på ett annat system för vårt försvar, än indelningsverket — att den blifvande härorganisationen ställdes under samma grundlagsskydd som detta; framlades nu för riksdågen af regeringen förslag till grundlagsförändring i det syftet. Regeringen å sin sida ansåg det fullt betryggande och Andra kammaren för dess del gjorde ingen invändning emot att låta det blifva hvilande till grundlagsenlig behandling; flertalet af Första kammarens ledamöter inom konstitutionsutskottet uppställde ett contrasörslag som de gåfvo töreträdet, men hvars öfverlägsenhet pluraliteten inom Första kammaren (och troligen också utom densamma) icke kunde begripa; kammaren nöjde sig med att helt enkelt afslå båda delarne. Det skadar intet, att konstitutionsutskottet får öfva sig med att uppsätta nya redaktionsförslag yttrade helt spetsigt en talare. Då hr just-statsministern säkert först efter moget bepröfvande framställt denna grundlagsändring, som han förklarade sig icke kunna göra. bättre, och då Andra kammaren accepterat den, hvilket vore högst tvifvelaktigt om det blefve händelsen med en redaktion af paragrafen i den syftning, man af diskussionen i Första kammaren kunde utleta såsom denne kammares mening, måste man finna helt naturligt, att hr just.-statsministern, som ej borde förutsätta, att Första kammaren skulle säga ja i morgon, då den sagt nej i dag, icke kunde fortsätta medverka till en ny härorganisations utarbetande. Frågan var af alltför vital beskaffenhet, att medgifva, så synes det oss åtminstone, för honom någon annan utväg då, än, som han äfven både offentligt och enskildt lärer hafva antydt, att ingifva sin ansökan om afsked. Hr just.-statsministern har dessutom vid flera tillfällen tillräckligt visat, ett ingen personlig ömtålighet fått inverka på hans handlingasätt. Ställvingen inom Första kammaren tyokes varit nog besynnerlig och invecklad i afseende på partigrupperingen, då vid denna au ifrågavarande votering om grundlagsändringen, man skulle kunna säga att oppositionen röstade med och vännerna af regeringen (eller de som borde antagas vara det) emot henne. Allmänt sysselsätter man sig nu med giesningen om hvem som skall blifva hr Adlererusz efterträdare och om hans atgång ur ministeren skall framkalla en större förändring at densamma. Det är icke lätt att säga hvad som i det afseende är tillförlitligt, knappt hvad