Göteborgsposten – 13 mars 1874, sida 2

rit, van vid ett följa sin egen vilja, och hastig, obetingad undergifvenhet å deras sida, öfver hvilka han kunde ega någon myndighet. Denne man var mr Devereux Gower, egare till ett präktigt arfvegods i England, f. d. parlamentsledamot, on man af mycken betydenhet och ännu större anspråk. Med en trotsig, befallande och högmodig natur förenade han köld, beslutsamhet och djerfhet. Ytterst sjelsvisk och ovanligt äregirig, tillfredsställandet af haus egna önskningar och böjelser allt hvad han sträfvade efter i lifvet. Han hade tigerns hjerta och lynne. Då han sakta närmade sig Oila, sågs en elak glans i hans ögon, ett elakt småleende på hans krusade läppar, och för de tre personer som betraktade honom skymtade demonen i hans natur fram. Olla höll sina händer framför sig liksom för att afvärja ett anfall. Mrs Popley ställde sig framför sin unga herrskarinna liksom för att beskydda henne. Jim Popley antog en trotsig hållning. Den nykomne skrattade sakta, men detta skratt kom dock blodet att stelna i den stackars Ollas ådror — för henne tycktes det innebära en ryslig betydelse. — En vacker tablå, utbrast mr Gower hånfullt, i det småleendet dröjde qvar på hans sinnliga läppar. Så har jag då ändtligen funnit er, min vackra myndling! Ni har fört mig ett godt stycke från Neapel! Han satte sig i den länstol mrs Popley lemnat tom och betraktade Olla med ett uttryck som om han funnit sig särdeles road. — Detta var verkligen en liten slug plan af er, anmärkte han. Jag syftar nu på den lilla anteckningen, att ni skulle fara till Genua. Då jag upptäckt, att ni var borta, hvilket skedde omkring klockan half sex på aftonen, och hade begifvit mig ut att söka efter er, var det blott en ren slump som upplyste mig om att ni farit till Pa