Göteborgsposten – 13 mars 1874, sida 1

förföljelse. Jag har till och med: inskrifvit ett falskt namn — åtminstone ej mitt tilltalsnamn — i hotellets register. Jag kallade mig miss Wynt. — Vi kunna ej vara för försigtiga, miss Olla. Jim skall vara noga på sin vakt och jag äfven. Vi skola ej uttala vårt verkliga namn förr än vi äro utom all fara. Sedan vi väl kommit till England skola vi nog ha utsigter till att kunna göra vår ställning betryggad. — Men ringa utsigter, mumlade Olla. Han är så stark och mäktig — jag är så hjelplös! Han skall lika väl kunna drifva mig till någon förtviflad handling! Jag fruktar att det ej finnes säkerhet för mig förr än i grafven! Ah, hvad är detta? — Hon grep darrande tag i mrs Popleys arm, då steg ljudade i förstugan nära rummet. I nästa ögonblick hördes en egendomlig knackning på dörren. Det är Jim! sade mrs Popley i en ton af lättnad. Jag kärner igen hans sätt att knacka på dörren. Hon skyndade att släppa in den vykomne, som verkligen var hennes son. Han trädde in i rummet, fick genast ifriga frågor om den andra ångbåten kommit ännu, och sedan han svarat nekande underrättades han om det namn, som hans unga herrskarinna antagit, och om den familjs afresa, hvars skydd hon kommit från Neapel för att. söka. Dessa förklaringar. voro knappt esgifna, förr än en tjenare kom med de två kappsäckar, för hvilkas undersökande han blifvit uppehållen vid tullhuset. Kort derefter bars middagen upp. Popley afskedade hotelluppassaren och passade sjelf upp sin unga herrskarinna, men damen åt blott helt obetydligt. Hennes oro och farhågor förtog all matlust. Efter middagen gick Popley för att se sig om efter busrum för sig sjelf under natten och köpa biljetter för öfverresan med den ångare, som följande dag klockan tolf ekulle afgå från Palermo till Marseille. Mrs Popley åt