Göteborgsposten – 13 mars 1874, sida 1

sin middag och ringde för att få afdukadt. till fönstret och såg ut åt Marinan. Himlen hade nu mörknat betydligt. Promenadplatsen var nära öfvergifven. Blåsten tilltog och började fara fram genom gatorna med öfverväldigande styrka. — Vi få en fruktansvärd storm, sade mrs Popley. Det är väl att vi hunnit hamn. Det blir mer än ett fartyg, som går förloradt denna afton. j Flickan svarade ej. Hon lutade sig mot fönstret och blickade ut mot viken, som dunkelt skymtade fram mellan de på Marinan planterade trädens svajande grenar, och hennes strålande ögon erhöllo ett dystert uttryck — ett uttryck af djup förtviflan! Slutligen nådde stormen sin höjd. Då vinden med vildt tjut for fram öfver den öfvergifna Marinan, nedböjande träden som om de varit leksaker, var det ett ögonblick som den unga flyktingen ryste till gripen af en hemlig bäfvan — hon visste ej hvarför. Det var just då som det; sardinska segelfartyget ÅFiskmåsen? led skeppsbrott vid Cape di Gallo. Ögonblicket var betydelsefullt för ollas öde. Kanhända att det var någon aning hiärom, som förorsakade denna oförklarliga bäfvan hos henne; Men hon lemnade ej sin plats vid fönstret förr än stormen uttömt sitt raseri, och ljuset från fyren ytterst ute på hamnarmen sken stadigt som en stjerna. Då fällde mrs Popley ned gardinerna och ringde efter ljus. Hennes unga herrskarinna kastade sig trött på en soffa och beskuggade ögonen med sina händer. Aftonen tillbragtes under tystnad. Omkring klockan tio inträdde Popley, i det lilla rummet med belåten min. — Den andra ångaren har kommit, misa Olla, sade han småleende. Den har haft en svår stund i stormen. Miss Olla gick