kläder. Besittningen af dem tycktes förläna honom mod, hans ansigte fick ett allt hårdare uttryck, och han knäböjde bredvid sin väns kropp och plundrade hans kläder på allt hvad de innehöllo samt stoppade rofvet i sina egna fickor. Derefter tog han sin egen börs, sin plånbok, några räkningar och obetydligheter ur sina egna fickor och stoppade dem i Tressilians. — Det är gjordt, hviskade han för sig sjelf och blickade med vilda, trotsiga ögon ut i mörkret. Ingen lider skada deraf, han är död. Om han fått lefva, skulle han ha dragit försorg om mig; då han nu är döende eller död, måste jag draga försorg om mig sjelf. Denna likhet mellen oss skall göra min lycka. Hans vänner skola besparas en ryslig sorg och jag — jag skall ändock slutligen kunna lefva! Lyckan gifver mig en utsigt till att vinna namn och rikedom! Liksom för att betaga sig sjelf all möjlighet till ånger, reste han sig upp och kastade spanånde blickar inåt land till. Ett ljussken från en hyddas fönster trängde genom mörkret och träffades af hans blick. Höjande sin röst så mycket hån förmådde, ropade han: — Hjelp! Hitåt! hjelp! Stormen hade betydligt aftagit, och hans rop trängde med stor tydlighet genom rymden. Det ljus hansett flyttades och försvann. En minut senare nådde besvarande rop Lowders öron, och han hörde hastiga fotsteg samt såg ljuset af en lykta, buren af en mans högt upplyftade arm, värma Big. — Denna vägen! skrek Lowder. Vi äro skeppsbrutna på klipporna! För Guds barmhertighets skull skynda på! Den som bar lyktan och en annan man kommo springande mot honom och voro snart vid hans sida. Lyktbäraren var en rå siciliansk fiskare. Hans följeslagare var