Göteborgsposten – 12 mars 1874, sida 1

— Död! utbrast han, död! Och han skulle ha gjort så mycket för mig, om han hade fått lefva! Och hans far och den unga flicka han skulle ha gift sig med skola fåfängt vänta hans återkomst! Hans plats på slottet Tressilian är tom. Hvem kan fylla den? Det förekom honom, som om någon demon vid hans sida upprepat denna fråga. Hvem kunde fylla den plats, som lemnats tom af den ädle Guy Tressilian? En tanke uppstod hos honom — en tanke så sällsam och hemsk, att han ofrivilligt ryste. Ånyo kände han på Tressilians hjerta. Det märktes ej minsta rörelse mot hans hand. Han lät handen fara öfver Tressilians hufvud och upptäckte ett gapande sår i hufvudskålen. Det bruna håret var klibbigt af blod. Förande ner handen i sin bröstficka drog Lowder upp ett vattentätt tändsticksfodral, öppnade det med darrande fingrar och strök eld på en tändsticka. Det rödaktiga ljusskenet dansade på Tressilians ansigte. Huru spöklikt och sällsamt och rysligt såg ej detta ansigte ut! De oförfärade blå ögonen voro slutna, det öppna småleendet försvunnet. Dödens insegel tycktes vara satt på de ädla dragen. Lowder undersökte såret. Det hade förorsakats genom beröring med en skarp klippkant, och Lowder såg att det var af farlig beskaffenhet. — Om han ej är död, skall han snart vara det, mumlade han. Hans hjerna har skadats! Han skall aldrig mer komma till medvetande jom hvem han är! Han skal! ej lefva till morgonen, han är kanske redan död! Han måste vara död! Åter förekom det honom, som om någon demon upprepat hans ord. Tändstickan föll ur hans hand. En liten stund satt han under tystoad på de våta stenarne, bekämpande måhända de bättre och ädlare instinkerna i hans natur. Slutligen smög han siv hand ner i Tressilians bröstficka och drog ut hans plånbok, en brefbundt och några dyrbarheter. Han gömde dessa i sina egna våta