Göteborgsposten – 11 mars 1874, sida 2

— — W——— rit vida skild från er, Tressilian. Har jag någonsin talat med er om min far? — Nej; jag har tagit för alldeles afgjordt, att han är död. — Kanhända att han är död — jag vet det ej, sade Lowder med ett hjertlöst skratt; men om han lefver, så är han en skurk! Blif ej förskröckt, Tressilian, för mina kärlekslösa ord; vänta tills ni fått höra min historia. Jag är vid en desperat sinnesstämning i afton. Den här stormen väcker upp allt det onda inom mig! Så vidt jag kunnat upptäcka, var min far yngste sonen i en gammal stolt adelsfamilj — g — Ni vet det således ej? frågade Tressilian i det ban tryckte sin reskamrats hand. — Jag har inga bevis derpå. Allt hvad jag bestämdt vet är detta: min mor tillhörde den: anspråkslösare sambällsklassen; hon var vacker, med blå ögon och blomstrande kinder samt ett ömt, tilltalande sätt. Hon var dotter till en enka, som bodde i Brighton, och hon hade två bröder. som knappt voro fullvuxna; Enkan, min mormor, höll ett slags hotell, och min far — en gled och fängslande ung man — kom att bo. hos henne. Såsom man kunde vänta, blef han förälskad i sin värdinnas dotter. Han erbjöd den unga flickan giftermål, på vilkor att föreningen skulle hållas hemlig, tilldess havs affärer blefvo bättre och han kunde offentliggöra den. Den unga flickan älskade honom; hennes mor var fåfäng och girig. Följden blef att älskaren fick sin vilja fram och gifte sig med dottern till sin värdinna i all tysthet — nästan i hemlighet. Derefter förde han sin brud till London, till en aflägsen och billig bostad, hvarest jag ett år senore kom till verlden. Blåsten förtog för ett ögonblick hans röst. Då den något lugnade af, återtog han i en ton full af bitterhet: — I åratal bodde min mor och jag i denna eländiga, mörka bostad, till dess hennes blomstring försvann och