Göteborgsposten – 11 mars 1874, sida 2

——— — —— hon blef svag, aftärd och tunn. Min far besökte oss ett par gånger i veckan under vissa tider, men han förde alårig med sig någon af sin familj på besök till oss. Jag tviflar på, att hans aristokratiska slägtingar ens misstänkte tillvaron af den aftärda hustrun och sonen, för hvilka hen i hemlighet skämdes. Jag har goda skäl till den förmodan, att han hade en präktig bostad i West-end, der han troddes föra ett ungkarlslif, och att han deltog i det förnäma sällskapslifvet, under det min arma mor och jag lefde fattiga och undangömda. Han var en slösare och roue. men han hade ett sätt att skicka sig som väckte min barnsliga beundran och min mors stolthet. Hon bad jemnt och ständigt att bli föreställd för hans slägtingar ochfatt få sin son offentligt erkänd. Men min far gaf alltid det svaret, att han ännu ej vore färdig till ett sådant steg. Uttröttad och förtviflande dog min mor, då jag var tio år gammal. Åter for en störtsjö öfver däck, och det lilla fartyget voggade betänkligt, Kaptenen utdelade skrikande sina befallningar till sjömännen, och under några ögonblick rådde ett fullkomligt virrvarr. — Ett förskräckligt väder, sade Lowder, och en olycksbådande himmel. 3 — Ja, men jag her sett lika olycksbådande förut, sade Tressilian. Vi skola snart löpa in i en trygg hamn. Vi måste nu vara nära Cape di Gallo, och det är blott aju mil från udden till Palermo. — Men de sju milen i denna stormen äro värre än sjutio i godt väder. Dessa kuster äro farliga, Tressilian. Lowder ryste, då hän betraktade himmel och haf. — Men låtom oss återkomma till er far, Jasper, sade Tressilian, som blifvit djupt intresserad af sin reskamrats historia. Hvad gjorde han efter er mors död? — Jag stannade qvar i den gamla bostaden med vår enda gamla tjenarinna en månad eller mer, under hvilken tid min far flera gånger besökte mig ooh uttryckte sin oro