Göteborgsposten – 10 mars 1874, sida 1

obillig och orättvis, sade man, och så föll den frågan ånyo. I Andra kammaren erbjöd den andra fråsan ett gynsamt tillfälle jör on mängd talare att uppträda, för utskottets framställning, naturligtvis, för en Åunderd. skrifvelse: till K. M:t naturligtvis. Men för hvem och för hvilka talade de egentligen? För hr Helander, antagligen, enär han var den ende som yrkade afslag; men icke behöfde ett helt tjog talare uppträda för att hvardera anföra precist samma skäl? Men så skedde dock och så fylldes många ark. Någon votering kom ej ifråga, ty utskottets kläm hade redan blifvit ibjälklämd i Första kammaren. Samma öde som drabbat lagutskottets framställning i den första frågan vederfors ock framställningen om väghållningsskyldighetens ordnande. Men detta missöde motiverades i Första kammaren något annorlunda, och fullt befogadt. Lagutskotteta hemställan gick derpå ut, att K. M:t skulle så snart ske kan låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till de förändringar, ifråga om väghållningsbesväret i allmänhet, hvartill omständigheterna må finnas föranleda. Man var i Första kammaren fullkomligt ense derom att det vore principielt oriktigt att riksdagen begärde lagförändringar, hvilka skulle föreslås af regeringen, utan att bestämdt angifvits i hvilken riktniog de skulle gå. Det är också grunderna för lagförändringen i detta fall, som fattas, och nekas kan ej, svårt, alt icke säga rent af omöjligt är det att bygga lag utan grund. Bättre kan väl regeringen använda sin tid, än att utarbeta lagar, då de som beställa dem icke angifva huru de skola vara, utan blott anlita den intet sägande frasen: hvartill omständigheterna må finnas föranleda. — Tänk om K. M:t, för omvexling skull, en gång hos riksdagen begärde att den, genom sitt lagutskott skulle utarbeta förslag t. ex. till en ny grufvestadga eller en ny banklag, sådan hvartill omständigheterna föranleda?? Riksdagen eller lagutskottet skulle genast i den kungliga skrifvelsen leta efter grunderna hvarpå lagförslagen borde byggas, och när de förra ej påträffades i skritvelsen, så är det temligen säkert att lagutskottet skulle svara: tackar ödmjukast för det visade förtroendet — men, kan ej ha den äran. . Det förefaller dock så lätt vid första påseendet att ordna väghållningsbesväret, ty man behöfver blott antaga bevillningen till grund. Jo det. blef en präktig grund. En person, som bodde på landet å en lägenhet utan jordbruk och för lön, pension eller penningekapital å 5000, erlade bevillning, skulle väl han, som intet har att forsla på vägarne, betala lika mycket för vägunderhåll som den jordegare, hvars fastighet är till lika belopp uppekattad och hvilken för sorslingen af sina produkter ständigt begagnar vägarne? Bodde båda inom ett härad eller en socken med stor areal, der således väglängden är större och väghållningsbesväret i samma proportion dyrare, så skulle kostnaden för den förre kunna medtaga hela afkastningen af hans kapital. Den enda rättvisa grunden för väghållningeskyldighetens utgörande är, att hvar och en, som begagnar vägarne, i den mån han gör det erlägger afgift derför. Om man sade: hvar och en, som begagnar skjuts eller jernväg, skall erlägga afgist för sin transport i enlighet med honom påförd bevillning — skulle icke det förklaras som en ren galenskap. Men tala i Andra kammaren om vägpenningars upptagande till vägarnes underhåll af hvar och en, som begagnar vägarne, hvilket vore det mest radikala förfaringssättet, så skall man tå höra en skräckelig oro. Jag tog mig friheten på försök kasta fram ett dylikt förslag i hedervärda bondeståndet en dag, då der grufligt bråkades om väghållningsbeväret, men icke en enda instämde med mig, och det hade jag icke heller påräknat skulle ska I Andra kammaren var man nöjd med utskottets framställning, ej med Första kammarens beslut; men sedan de nya valen skett lofvade hr Ola Andersson att upptaga frågan. Medan de ofvannämnda frågorna behandlades i Andra kammaren och utgjorde föremål tör talöfningar, förekom i Första kammaren konstitutionsntskottets svar på denna kammares återremiss af tilläggsförslaget till 80 S regeringsformen i syftning att bereda samma garantier för den blifvande lagen om krigemakten till lands och sjös, hvilka grundlagen nu gifver åt indelningsverket. Då förslaget till hvilande antagits af Andra kammaren, hemställde utskottet att Första kammaren måtte i ämnet fatta beslut. Äfven nu framgick af diskussionen och vidare af voteringens utgång, att man icke ansåg tillräckligt betryggande garantier vara inlagda i det föreslagna grundlagsbudet, men ingen talare angaf, huru de skulle kunna åstadkommas. Man förutsåg de faror, som kunna bota den en gång antagna armsorganisationen, men den stora svårigheten är att förekomma dem. Konung Carl XI ansåg sig kunna genom höga böter värna indelningsverket mot dem, som ville rubba detsamma, men sådana skyddsmurar äro nu ej användbara. Detta insåg Första kammarens majoritet. Men å andra sidan meddelade h. exc. justitiestateministern, att i fall det föreliggande grundlagsbudet icke antogs, kunde sådana förvecklingar uppstå, att regeringen funne sig förhindrad att fortsätta med sina arbeten för lörsvarsverkets ordnande. Det är klart, att, om än detta uttalande innefattar justitiestatsministerns enskilda mening och att han lade på stor vigt på den nya armeorganisationens skydd i grundlagen, på det sätt och med de ordalag, som K. M:t föreslagit, skulle det — uttalandet — väcka stort uppseende. Hr v. Möller uppfattade också uttalandet så som ustitiestatsministern velat göra saken till en 4244— 2 A —— o fr -O