Göteborgsposten – 10 mars 1874, sida 1

Från Utlandet. En ganska anmärkningsvärd förändring visar sig i den engelska pressens upptattnirg af Tysklands ställning till Frankrike och särskildt af den utrikespolitik, som det förra landet följer. Allvarliga anmärkningar göras mot den tyska politikens ledande man, furst Bismarck, hvars väl ofta förekommande hättiga utfall mot Frankrike väcka en oneklig ovilja. Den franska pressen har natutligtvis med välbehag sett denna omkastning i den engelska opinionen, hvilken nu ser i Tyskland den, som närmast hotar verldsfreden; och de franska tidningarne äro icke sparsamma på artighetsbetygelser gentemot Frankrikes allierade under andra kejsardömet. Dessa vänskapeyttringar följas deremot med misshag af den tyska pressen, som innehåller en och annan malörtsbitter diatrib mot England. Hvad nu den engelska pressen beträflar, läste vi häromdagen i Daily Telegraph, det liberala partiets ena organ, en artikel, hvari skarpt klandras den preussiska politikens felsteg att efter Sedan fortsätta kriget mot Frankrike, för eröfrande af tvenne provinser, hvilka i allo visat sig franskt sinnade. Huru mycket annorlunda skulle det icke sett ut i Europa i denna stund, säger bladet, om Preussen i stället erbjudit Frankrike en fred, grundad på oförändrade gränser, men med vilkor att Frankrike skulle för framtiden hålla en inom vissa gränser inskränkt arme! Men, fortfar bladet, i det tyska högqvarteret rådde krigspartiet, och det ville ej underkasta Big den minskning af Tysklands här, som häraf skulle bli en naturlig följd. Man beslöt derför i stället eröfringen, fastän deraf måste förr eller senare följa ett hämndkrig och kolossala utmattande rustningar. I det senast ingångna numret af -Morning Post finna vi en artikel, framkallad af furst Bismarcks anförande på riksdagen mot förslaget om diktaturens upphätvande i ElsasLothringen. Bladet yttrar deri, att den rivga majoritet, som fursten erhållit på riksdagen, visar, att i Tyskland råder en stämning, eom är riktad emot den i Elsas-Lothringen följda politik och sannolikt äfven mot annexionen. Fuarst Bismarck visar i sitt tal, att han eaknar takt, i det han drifves af begär att vilja orättvist kränka och uppreta Frankrike. Frankrike har vetat vinna Elsas-Lothringens kärlek och förtroende under hela den tid, dessa provinser lydt under dess lagar. Tysklands regering skall aldrig ernå ett dylikt resultat. Om det i framtiden skulle uppstå förvecklingar, hvilka kunna medföra oberäkneliga olyckor för Tyskland, Frankrike och hela den civiliserade verlden, så är felet furst Bismarcks; tyskarne börja nu omsider märka, att den bädd, han redt ät dem, icke är en bädd at rosor.I sjelfva Tyskland börjar också oppositionen visa sig allt sterkare och starkare mot Blodsoch Jernpolitiken, hvilken oaktadt alla segrar och milliarder likväl nedtrycker och förvildar folken. Denna opposition skall andra gången visa sig vid afgörandet af frågan om den nya tyska riksmilitärlogen, hvilken för närvarande hvilar hos ett utskott af 28 medlemmar och förnämligast går ut på att fastställa Tysklands fredsstyrka en gång för alla till 401,650 man, hvarigenom riksdagen faktiskt berötvas sin rätt att årligen bestämma den bevillning, som skall för ändamålet af solket utredas. om man får döma af de underrättelser, som föreligga, så skall lagförslaget hafva mött ett lifligt motstånd inom utskottet, och det är antagligt, att ministöåren befinner sig, så som saken nn står, i minoriteten. En del af det liberala partiet skulle vara hugad att ingå på ministörens förslag, om det inskränktes till ett: närmare bestämdt antal år, men dels är regeringen icke hugad att beträda denna medelväg, dels är det konservativa partiot afgjordt häremot. I utskottets sammanträde d. 28 febr. förklarade krigsministern Kamecke, att han måste fastbålla vid bestämmelsen, att frågan om militärstaten för alltid gjordes oberoende af landets representation. Om en ötverenskommelse skall kunna ernås på denna grund, är det tydligt, att regeringen måste beqväma sig till att betydligt! minska armens normalstyrka af 401,000 man — hvilket hon likväl ingalunda är hugad att göra. Då lagen förelades riksdagen, uppträdde dep. Richter på frametegspartiets vägnar och nedlade ej blott en kraftig protest mot förslaget, utan föreslog äfven en tvåårig tjenstetid, i stället för den gällande treåriga och man