gare sin resumå, för hvars asfgifvande han bohöft nära trenne veckor. Efter det han — så ljödo ungefär hans ord — för jurymännen utvecklat vitnesmålen för och mot i alla detaljer, ville han nu sammanfatta dem som ett helt, för att underlätta möjligheten af en sjelfstäudig dom. Denna sonarezvänder sig kring frågan, huruvida den anklagade är Roger Tichborne eller Arthur Orton. För det sist nämnda antagandet hade visserligen en stor mängd vitnen uppträdt, men å andra sidan elt ännu större antal, som stälde den anklagades identitet med Artbur Orton i tvifvelsmål. I afeeende på qvantiteten iha således vitnena för anklagelsen öfvergåte af vitnena för försvaret; men ett motsatt; förhållande gäller i afseende på qvantiteten. Så har, för att blott framhålla ett fall — sade han —, den qvinna, som left tillsamman med Arthur Orton, genast igenkänt honom som sådan. För vinnande af en noggrann insigt i hela saken, är det nödvändigt att följa den anklagade ända till Sydamerika. I Melipilla, hvarest den verklige Tichborne skulle ha vistats en längre tid, förefiones ifrån denne senare icke ett enda bref, deremot flera från Orton; och dennes, men icke Tichbornes namn lefver i de der bosatta engelsmännens minne. Om man följer den anklagade vidare till Auetralien, så skall man finna, att ban der valde ett yrke, som motsvarat slagtaren Ortons autecedentia, men icke den fiat uppfostrade Tichbornes, neml. en slagtares och idkares af fårskötsel. Då den anklagade kom tillbaka till England, begaf han sig i hemlighet till Wapping (ett af Londons Themseqvarter), hvareet Arthur Orton var född och ännu eger slägtingar, under det att deremot detta gvarter icke kundo hafva något elags intresse för Sir Roger Tichborne. Samtliga här anförda punkter, jemte andra som lordöfverdomaren framhöll, äro väl egnade att stärka misstanken, att den anklagade salskligen uppträdt som Roger Tichborne, men i sjelfva verket icke är någon annan än den forne slagtaregesällen Arthur Orton från Wapping. Oaktadt dessa skäl till misstankar ålåg det likväl jurymännen som en pligt att undersöka, om ej starkare skäl förefunnes, hvilka tala för den anklagades identitet med den länge saknade Tichborne. Sådana skäl framlade den ordförande domaren likväl icke för jurymännen. Han tvärtom framhöll alla moment, som äro egnade ait låta den anklagade framstå som en skändlig bedragare. Han betonar osannolikheten af, att Tichborne är ännu ensam vid lif af alla dem, hvilka, efter hvad det uppgisvits, lidit skeppsbrott med Bella, under det man aldrig hört något ifrån de andra räddade; han betonar vidare det osannolika i, att den verklige Tichborne skulle kunnat så i grund glömma allt, hvad han i ungdomen lärt sig, och mycket af det han i ungdomen upplefvat, men kraftigast framhåller ban det osannolika i hans berättelse om, att han förfört sin kusin och att en ung man af adlig familj skulle bafva beslutat, att i främmande land töra ett mödosamt lif under nöd och försakelse, långt skild från sitt lifs enda älskade, från sin mor, sina slägtipgar och sina gods. Jurymänven drogo sig tillbaka kl. 12, men efter knappast en half timmes förlopp utträdde de åter i salen, hvarpå deras ordförande afgaf den förklaringen, att de enstämmigt erkänt den anklagade skyldig till bedrägeri och förfalskning. Lord öfverdomaren askunnade härpå domsn som löd på 14 års straffarbete i fängelse. Detta är det högsta straffet för dylika fall, och öfverdomaren uttalade högt sitt beklagande at, att så är, ehuru dock vid lagens affattande irgen tänkt sig möjligheten af ett sådant bedrägeri, som det här föreliggande. Denna utgång af processen hade sedan flera veckor och månader tillbaka, eller allt sedan göteborgaren Lundgrens falska vitnesmål, förutseta af samtlige medlemmarne af advokatoch domarekåren, såväl som af alla landets bildade klasser. Den stora massan af de obildade klasserna deremot skall kanske ännu länge påstå, att orättvisa tillsogats den anklagade och att han aldrig skulle sälts, om han icke varit fattig mans barn och en slagtare — sådan är deras logik. Den nu afslutade processen är en af de största, historien har att uppvisa. Det är åtta år sedan pretendenten först framträdde för offentligheten med sina kraf, det är sex år sedan han först vände sig till kanslirätten för att få sina anepråk gillade, och det är nio månader sedan han sjelf tilltalades för bedrägeri Processen har kostat motparten nära — två millioger kronor, och de kostnader, Bom Ortons vänner och anhängare sått vidkännas, uppgå till i det närmaste halfva detta belopp. ä -—— Vi hafva redan förut, ehuru blott i sörbigående, omtalat, att Pelata och Bonnard fälts af krigerätten i Versailles för mordet på en poliskonstapel Vincenzini år 1871. Äfven denna process bar tilldragit sig en del uppmärksamhet för de förfärliga detaljer den blottede, vitnande om den vansinnigaste vildhet hos de fega mördarne, hvilka förverkat all rätt att nämnas som menniskor. Brottet föröfvades d. 21 febr. 1871, kort före Kommunupprorets utbrott. Belleville, Menilmontant och granskapet af Bastiljen, några af de farligaste qvarteren i Paris, voro den dagen starkt upprörda. Vincenzini stod på vakt i borgerliga kläder vid julikolonnen. Någon kände igen honom och utpekade honom för hopen; han greps, slogs, pinades. hans öron nästan eletos från hufvudet på honom. I tre timmar varade hans qval. Med underbart mod och styrka stred han för sitt lif, tills ban slutligen påkallade döden som en lindring från de qval han måste utetå. Femtio uslingar släpade honom flera gånger omkring kolonnen, allt under det de slogo honom tills hang an.