Göteborgsposten – 6 mars 1874, sida 1

Miss Monk tycktes på det hjertligaste sympatisera med föräldrarne i afseende på deras förlorade barn. — Arma Bernice! suckade hon; om hon blott kunde ha vetat detta, skulle hennes lif måhända ha varit lyckligare. Det förorsakade henne många dystra stunder, att hon ej kände sin slägt. Denna hemlighet fördystrade verkligen hennes lif, stackars barn. — Vår konversation tyckes taga en sorgsen riktning, sade mr Bisset. Denna afton borde företrädesvis egnas åt glädjen, och ehuru jag blott är en sjelfbjuden gäst, vågar jag föreslå ett vi få litet musik, innan vi skiljas åt. Lady Diana, vill ni ej låta tillsäga er sällskapsdame — jag förmodar att ni har en sådan — att komma in och spela för oss? Lady Diana nickade något kallt till tecken af samtycke och bad mr Bisset ringa. Polistjenstemannen trippade med lätta steg fram till klocksträngen och ringde. Derpå gick han till dörren och gaf hviskande den nödiga befallningen till den betjent, som hörsammade ringningen. Han väntade vid dörren, tills han hörde rasslandet af en sidenklädning i trappan. . Då öppnade han dörren. Lady Chetwynd kom i förstugan och nalkades dörren till salongen. Mr Bisset bugade sig och erbjöd den unga damen sin arm, sägande att lady Diana uppdragit honom att införa sin sällskapsdame i salongen. Bernice lade lätt sin hand på hans arm; han införde henne i salongen och så långt fram att hon kom i det fulla ljusskenet. Då steg han tillbaka, lemnade henne ensam och utropade med hög och klangfull stämma : — Mina damer och herrar, tillåten mig att för er presentera gengångerskan på Chetwynd Park, lady ChetWwynds vålnad. För ett ögonblick rådde en dödstystnad i rummet,