Göteborgsposten – 5 mars 1874, sida 2

taten endast är af värde, då han sener kyr; an och låter denna råda I gi Förvecklingen följer af sakernas egen na5å ar. Hr Renan anmärker mycket riktigt, att eå en utomordemliga långvarigheten af Pius br X:s påfrevälde bar mycket att betyda i uli he tamontanismens alltför starka utveckling. Rest eringar, som varade i medeltal fem eller sex r, kunde aldrig förändra grunden för kardialkollegiet; den del åf det heliga kollegiet, om under en påfves lifstid tillhört oppositioen, triumferade efter hans död. Deraf följde n regelbunden balancering, hvilken hindrade topandet at okloka åtgärder i en och samma iktning. Det har ej varit så i vår tid. Unler 25 år bar en fullt identisk ledning bestämt romerska curians politik; och den har Itöfvats i andan af påflig oinskränktbet, med crossande af de lokala kyrkornas frihet och kyrkomötenas myndighet. : Det har i denna absolutistiska rörelse fannits lika mycket slump som beräkoing. Hvarje princip sträfvar städse att utveckla sig, tille den uppnått sina yttersta konseqvenser. Dogmerna äro icke något annat än spörsmål, som det kristna samvetet gång efter annan uppstält och i hvilka det 4 den gudomliga och teologiska lösvingon gälla framför den menskliga och förnuttsenliga. Så fort som frågan om den obefläckade aflelsen uppstäldes, och den hade sedan länge framstått, var det logiskt att den blef i ett gifvet ögonblick löst i miraklets anda. På samma sätt med frågan om ofelbarheten, hvilken äfvenledes skulle genom dogmens naturliga rörelse till sist koncentrera sig i Jesu Kristi vikaries person. Slutligen, och just derför att ortodoxien är grundad på underverket, kan en mycket stor oklokhet i kyrkans styrelse förenas med en ej mindre stor skickughet. De yttre omständigheterna, säger Renan, tycktes böra tillråda en helt annan riktnifig, som var vida hofsammare i de slag den riktade mot den moderna tidsandan; men, tillägger han, tron gör sig ingen reda för verkligheten, deriör att den befinner sig i en viss afvaktan på undret, som skall öppna för den himlen. Vi beböfva naturligt. vis icke säga, att Renan icke vill på något sätt medgifva möjligheten af detta under. Han skiljer icke påfvedömets utveckling från verldehiatoriens allmänna utveckling, och, säger han, -historien visar oss, att all kraft brytes, då den uppnår sin höjdpunkt, och att hvarje makt, som förklarats oinskränkt; faller. Renan, som icke är ultramontan, är således af den åsigten, att man endost bör låta ultramontanismen uttömma sig sjelf, och det är på denna ståndpunkt ban ställer sig för att bedöma förvecklingen mellan den heliga stolen och det tyska riket. Det af hr von Bismarck inledda våldsamma kriget styr evligt hans åsigt hän mot sitt mål. Renan ogillar det ur på samma gåsg fridetens och politikens eynpunkt. Friheten allena, säger han, den sanna friheten, som ej vill mera skydda än förfölja, skall vara förödande för ultramontanismen i hvad den har farligt. Han tror dessutom, och ban har väl icke orätt häri, att Bismarok rönt missräkningar i tvenne vigtiga punkter. Först och främst har ban sanvolikt öfverskattat betydelsen at den gammalkatolska rörelsen, hvilken ej synes bestämd att skola blifva verkligt populär. För det andra tyckes han icke hafva rätt beräknat graden af det motstånd, eom den tyska ultramontanismen var i stånd att resa emot honom. , Don störa, ofantliga faran i den närvarande ställningen är möjligheten af ett religionskrig i den europeieka veetern. Denna fara är likväl ännu mycket hypotetisk, och det beror förnämligast af Frankrike att låta det bryta löst eller afvörja det. Om Frankrike gjorde gemensam sak med ultramontanismen, skulle sammanstötningen vara oundviklig, och slutet af nittonde seklet skulle se det seztonde seklets strider åter blossa upp. Men må Frankrike förblitva likgiltigt för det onda, som ultramontaniemen och det tyska riket kunna ömsesidigt tillfoga hvarandra, och må det alltjomt vara troget de grundsatser, som det proklamerat, det vill säga 1789 års läror, och kampen skall icke allenast bli inskränkt och Åjemförelsevis föga farlig, utan dessa grundsatser och läror skola då äfven till sist förherska. När man i Europas främsta stater skall bafva rätt att fritt lemna katolicismen, att lefva utanför den, att diskutera dess dogmer och disciplin, då skall denna gamia kyrka icke vara argripande men välgörande. I och för sig skall det prof, fribeten har att bestå, vara af gagn; bon skall der återfinna några af sin ungdoms egenskaper och; måbävda äro nya skickelser henne forbe hållna. — O 5— HH HH MM RA 2 Underrättelserna från Spanien äro nu en stämmiga från alla håll deri, att regerings trupperna under Moriodos verkligen blifvit grund elagna af carlisterna vid försöket att öf vergå Somorrostrostoden. Regerivgstelegram