Göteborgsposten – 5 mars 1874, sida 2

— — Det blef en dödstystnad. Lady Diana greps af ångest och betäckte ansigtet med sina händer. Hon kände honom nu, men hon hade ej förr anat hvem han var. Hon tänkte, att han vunnit hennes kärlek blott för att nu hånfullt afvisa den, för att taga hämnd på henne, ocn denna tanko hade ej förr uppstått än hennes själ blef uppfylld af mörk förtviflan. Hon såg upp — han stod der hög, allvarlig, sträng som en anklagande domare. Med ett anskri af förtviflan förde lady Diana åter bänderna till sitt ansigte. — Diana! sade han i en ton som klingade obeskrifligt mildt och kärleksfullt. Hon såg åter upp. Det stränga uttrycket hade försvunnit från hans ansigte liksom af solskenet bortsmäldt is. Han betraktade henne nu med ett småleende fullt af kärlek, med en öm längtan i sina svarta ögon, en stark sinnesrörelse afspeglande sig i de mörka dragen. Kom fill mig, Diana, sade han ännu mera ömt; kom, min älskade; min dyra hustru — min elutligen vunna skatt! Kom till ditt rätta hem! Han öppnade sina armar. Med ett utrop af glädje, af sällhet kastade sig lady Diana till hans hjerta. : Man och hustru voro slutligen förenade! LX. Sir Rupert Northwick och lady Diana suto en half timma senare vid hvarandras sida på en soffa, då en annan gäst anmäldes — lord Tentamour. Lorden inträdde med en min, som om han vore hemma här. Han hade kommit för att erhålla ett enskildt samtal med lady Diana, men ett uttryck af djupt missnöje visade sig i hans ansigte, då han fick se den store upptäcktsresanden. Detta uttryck. blef ännu mera starkt och i ögonen fallande, då