Göteborgsposten – 4 mars 1874, sida 2

Fifine gick in i det tillgränsande toilettrummet, för alt lady Diana och marquisinnan skulle få vara ensamma vid de blifvande underhandlingarne dem emellan. Dessa underhandlingar voro korta. Lady Diana kände sig genast, underbart dragen till Bernice. Hon gjorde henne frågor rörande hennes föregående lif, men Bernice var förbehållsam. Hon sade helt enkelt, att hon var faderoch moderlös, i små omständigheter och nödsakad att förtjena sitt uppehälle sjelf. Hon hade inga rekommendationer, inga slags intyg öfver sin duglighet att framvisa, såvida ej Fifines förord kunde gälla såsom ett sådant. — Jag förmodar att ni ej önskar, att era fordna vänner skola veta, att ni arbetar för ert uppehälle, sade lady Diana vänligt. — Nej, jag har ingen sådan falsk stolthet. Det är hederligt att arbeta, och jag blyges ej för att bära min andel af den börda, som är pålagd en så stor del af menniskoslägtet, sade Bernice stolt. Men jag har bokstafligen ingen, till hvilken jag kan hänvisa rörande min karakter och ställning i lifvet, Mitt lif har på senare tiden fått en alldeles ny riktning. De som fordom kände mig ha glömt mig. Jag har aldrig i mitt lif gjort någonting, för hvilket jag behöfver rodna, men ändock har jag, då jag steg ner från min fordna sfer, lemnat efter mig vänner, förmögenhet — allt. Jag börjar nu lifvet på nytt. Fifine skall säga er, att jag är värdig att vara er sällskapsdame, men jag har inget annat intyg att erbjuda. Det låg ingenting ödmjukt krypande i Bernices sätt. Hon talade såsom en dame talar till en annan, såsom en jemlike talar till en jemlike, men på samma gång med en vördnad och artighet, som voro oändligt intagande. — Vill ni spela för mig, miss Gwynn? frågade lady Diana. Bernice gick till det stora pianot och spelade en briljant operaaria med äkta konstnärlig känsla och uttryck. Derester började hon spela en skotsk ballad, hvartill hon