Göteborgsposten – 4 mars 1874, sida 2

tadt drog hon Bernice till sitt bröst och kysste henne samt yttrade sakta: — Mitt stackars barn, ni skall hädanefter ha ett hem hos mig. Era sorger äro alla förbi nu. Era ögon äro lika ett par ljufva ögon som jag älskat — ögon som äro igeniyckta för många år sedan — och på grund af denna sällsamma likhet skall jag älska er, äfven om jag ej hade andra skäl dertill. Ni måste känna, att jag är er vän. Bernioe erfor ett sällsamt och ljuft välbehag. — Ett egendomligt möte, sade lady Diana och försökte småle. Jag är mig ej lik denna afton. Det är någonting i er person, miss Gwynn, som. på ett egendomligt sätt upprör mig. Ni är äfven sjelf upprörd, ser jag. Fifine har sagt mig, att ni varit sjuk, och denna sinnesrörelse är ej nyttig för er. Fifine skall föra er till ert rum. Hon fattade en liten silfverklocka på bordet och ringde. Fifine kom in från toilettrummet. R — Fifine, sade lady Diana, miss Gwynn skall stanna qvar såsom min sällskapsdame. Ni kan visa henne till hennes rum — till det ljusröda rummet midtför mitt toilettrum. Bernice tog god natt och gick med Fifine. Då Fifine återkommit, lät lady Diara henne få ledigt för qvällen. En stund efter midnatt tog lady Diana, drifven af en impuls som hon ej kunde motstå, ett vaxljus, öppnade dörren, gick sakta öfver förstugan och inträdde i det rum, hvari Bernice låg och sof. Det vackra rummet var mörkt, med vndantag af det fladdrande sken som spriddes af lady Dianas ljus. Hon nalkades den låga bädden och lutade sig öfver den sofvande marquisinnan samt började betrakta henne med en egendomlig ömhet i blicken. Slutligen tryckte hon på hennes panna en lång, passionerad kyss, en sådan kyss som en moder gifver sitt barn, och derefter återvände hon snyftande tillsitt eget rum.