Göteborgsposten – 4 mars 1874, sida 1

tande en skatt, som för henne var långt dyrbarare än alla hennes juveler och lyxartiklar, ehuru denna skatt ej var något annat än ett barns halfslitna sko. Det var en ljusröd sko med broderier på vristen; men skinnet hade gulnat, och de inbroderade perlorna voro här och der borta; vid spetsen var ett litet hål, slitet för längesedan af en liten ostyrig barnfot. — Mitt lilla älskade barn! mumlade lady Diana med en smärta lika djup, som den var den dag då hon förlorat sitt enda baro. Ack, om hon hade lefvat, skulle jag ha verit en bättre qviona! Hennes tårar runno ymnigt ner på den halfslitna skon. — Mitt stackars baron! snyftade hon, kyssande den lilla skon med passionerad ifver. Mitt lilla förlorade barn! Skall jag väl finna henne deruppe? Hon kan aldrig kommå tillbaka till mig, men kanhända — kanhända — skall jag gå till henne. Det hördes ljud af fotsteg i korridoren. De upphörde och en sakta knackning ljöd på dörren till lady Dianas boudoir. Hon spratt till och skyndade att gömma den lilla skon i sin byrå. Derefter torkade hon tårarne ur sina ögon, och i det hon försökte återvinna sitt lugn bad hon, att man skulle stiga in. Dörren öppnades, och Fifioe inträdde, åtföljd af marquisinnan. Lady Diana märkte ej genast den svartklädda gestalt, som följde efter kammarjungfrun. — Är det ni, Fifine? sade lady Diana. Är det någonting ni önskar? — Jag medför den unga damen, miss GWyun, sade kammarjungfrun och steg åt sidan så att ljusskenet föll på den unga marquisinnan.