Göteborgsposten – 3 mars 1874, sida 1

klädning. Det ögonblickliga sammanträffande med Ber nice, som hon påyrkade, skulle blifva det sista ögonblick Bernice hade att lefva — sådan var hennes afsigt. Blott denna tunna dörr skilde dem åt, tänkte hon. Det fordrades blott en hastig rörelse, och Bernice skulle vara död — detta hinder i Sylvia Monks väg till lyckan afläganadt. Det fordrades blott att helt hastigt rusa in i det inre rummet. Hon gjorde ett nytt bemödande att komma till dörren. — Polis! skrek madame Bongateau gällt, i det hon höll hinduqvinnan tillbaka. Butikdörren öppnades och dörrklockan ringde åter, men denna gång helt sakta. En gentleman kom in, en fint k ädd man med lorgnett och promenadkäpp med guldknot. Den nykomne var mr Bisset, polistjenstemannen. — En kopp kaffe, sade han. Ah! hvad betyder detta? — En galen tiggarqvinna, sir, svarade en af kunderna. Hon vill tränga in i rummet der, sir. Bisset tog den tokiga tiggarqvinnan i skärskådande. Med en plötslig blixt i sina ögon närmade han sig derpå dörren till det inre rummet och den framför densamme samlade gruppen. — Ni ropade efter polis, monsieur? sade harm. Nå väl, jag är polistjensteman. Hvad önskar ni? Bongateau betraktade med förvåning sprätten. — Ni en polistjensteman! sade han. Nå så mycket bättre. För ut denna qvinna. Jag vill ej ha benne här. Hon plågar ihjel oss. Bisset grep teg i armen på qvinnan. Hon försökte draga sig ifrån honom. Med en hastig rörelse drog han upp hennes slöja och blottade hinduqvinnans mörka skrynkliga ansigte. — Aha, det är ni! sade Bisset kallt. Hvad är det för oväsen ni håller här?