Göteborgsposten – 2 mars 1874, sida 2

4ket ocu UCL åndrå dom ul UCL nya — Skritver en korresp. ifrån London. Öfver perronen var fri passege förbehållen dem, men trängseln var för stor, och ministrarne måste derför formligen tränga sig igenom hopen. Tyvärr var den nyfikenhet, som lades i dagen, icke någon af sympati. Ingen hatt aflyftes, ingen näsduk svajade, intet rop af bifall eller deltagande förnams, då medlemmarna af den sista 5 åriga regeringen passerade; och då efter företrädet hos drottningen Lowe och Bright vände tillbaka till stationen, ropade man hånfullt till dem Matches (tändstickor), en anspelning på förre finansministern Lowes misslyckade försök att få en skatt på denna artikel införd. Det var den gamla historien om åsnan, som sparkade det döende lejonet; ehuru mr Lowe dock ingalunda bör jemföras med det döende lejonet. Han eller mr Gladstone hade denna gång bedömt den otacksamma mängden riktigare, än vid den tid då han upplöste parlamentet och vädjade till det allmänna erkännandet: han gjorde redan på fredagen sitt afskedsbesök hos drottningen och lät sitt kabinett ensamt springa gatlopp mellan tusentals skådeslystna blickar. Den audiens, i hvilken ministrarne öfverlemnade sina sigill till drottningen, varade i mer än en timme, derpå afreste de åter, frigjorda från både embete och bekymmer. En liberal medlem af kommunalrådet i Windsor utbragto för dem ett hurra, men gjorde ett beklagligt fiasco. Disraelis och hans regeringsstabs ankomst företedde medaljens frånsida. Konungen är död, lefve konungen ! Drottningens egen väntsal hade ordnats för dem, och under en åska af bifallsyttringar begaf sig premierministern, för hvilken hans amiralitetslord mr Hunt tjenade som tamburmajor, derifrån till den plats, der de k. ekipagen höllo. Det lyckades hertigen af Richmond och lord John Manners att, obemärkta af mängden, till fots uppnå residenspalatset; men Dieraelis vagn omringades och stannades, och han kom ej undan förr, än han vexlat rikliga handslag med de kringstående — synbarligen med stort välbehag. I mottagningsrummet kysste han, såsom förste skattkammarlord, drottningens händer, de öfrige mottogo af henne sina embetssigill, och dermed var det nya kabinettet inetalleradt samt den nya perioden för den gamla goda tiden, då krogarne stå öppna hela söndagen, inledd. Så åtminstone dömde och hoppades ölpolitikerna och äfven De muntra fruarne från Windsor?, at hvilka ett ej ringa antal fanns på bangården. De ha nemligen på senare tiden fått för sig klart, att deras stads förfall försskrifver sig från ministeren Gladstone och dennes penningknussel, hvilket gör det omöjligt för regeringens tjenstemän och alla med henne i förbindelse stående att om söndagarne i Paddington kunra lösa sig en biljett till Windsor och der tillbringa en dags hvila och trefnad medelst en liten behållning på sin lön. Ett telegram har redan berättat, att inom nationalförsamlingen utdelats den berättelso, som. afgifvits af en komits, hvilken nedsatte för att undersöka den nationala försvarsregeringens handlingar. Denna berättelse sysselsätter sig med nämnda regerings handlingar i provinsen från militäriek ståndpunkt. Slutet har denna lydelse: Vi tro oss hafva under gången af vårt arbete tillräckligt utvecklat för eder, mina herrar, de olika slutledningar, hvilka framgå ur förhållandena i det mått, hvari vi framstälde dem; vi erinra här endast om de tre hufvudsakligaste, hvilka, eftersom de synnerligt tilldragit sig eder kommissions uppmärksamhet, kunna anses utgöra det sammanfattade uttrycket af dess omdöme. Först och främst är det oförnekligt, att Gambetta vid krigets förande i provinsen ensam och utan kontroll utöfvat den diktatoriska myndigheten, med hvilken delegationen i Tours fann sig beklädd genom revolutionen d. 4 sept. och Paris inneslutande, och att han begagnat sig af densamma, icke allenast för att som krigsminister organisera armåerna, utan äfven för att öfvertaga den högsta ledningen af deras operationer eller öfverlemna dem till sitt ombud, hr de Freycinet, hvilken var liksom han sjelf fullkomligt främmande för vapenyrket. För det andra är det ådagalagdt, att i Loirefälttåget nästan alla generalerna, öfverbefalhafvaren jemväl inbegripen, sågo sin verksamhet fortfarande beherskad om icke absorberad af ministerens eller hans rådgifvares strategiska anspråk, och att de ofta måste af patriotisk sjelfförnekelse afse från sitt eget ansvar, i det de nödgades utföra illa uppgjorda och illa förberedda företag, hvilka de ogitllade, men ej ansägo sig kunna vägra att skrida till, dä den varnade ministern så ifrigt höll på dem. Slutligen kan ban. hvad angår slagtningen vid Orlans och den sorgliga utgången af detta fälttåg, genom blotta analysen af förhållandena anse det ledt i bevis, att i denna omkastning af rollerna stora fel begingosoch att dessa fel den ödesdigra följden af ministeriel inverkan på öfverbefälhafvarens handlingar, voro de olika orsakerna till våra nederlag. Frankrike har således hast det grymma ödet att efter den 4 sept. såväl som före de politiska beräkningarne, dess regerande mäns oskicklignet eller öfverskattning af sig sjelfve bragt desa härar till undergång, oaktadt alla dess uppoffringar, oaktadt desa barns hängifvenhet och tapperhet. Visserligen voro förbållandena för de båda regeringarne icke desamma, och deras ansvar är olika; men om kejsardömet måste framför alla anses för det första och skyldiga upphofvet till våra olyckor, så är den ur revolutionen af d. 4 sept. framgångna regering, hvars handlingssätt framkallat vårt fall, icke mindre ansvarig för sina egna fel, och landet kan af henne kräfva en så mycket strängare räkenskap, som dessa redan voro missbruken af en tillvällad makt, hvilken utöfvades i fem månader utan kontroll och med förakt för den nationella suveränitetens alla rättigheter. Från Frankrike skrifves, att den kejserlige prinsen tillställt en af det bonapartiska partiets vigtigaste ledare ett bref, hvari han uppmanar sina anhängare att uppgifva den demonstration, som de tänkt förotaga i Chiselburst d. 16 mars, då han inträder i myndighetsåldern. Prinsen tackar sina vänner för de vittnesbörd på sympati, som de önska gifva honom, men han vill ej tjena som förevänning för demonstrationer, hvilka skulle kunna störa Frankrikes lugn i ett ögonblick, då det så väl beböfver samla sig. KejsarinEE MIELE (HFF ob RA