Göteborgsposten – 2 mars 1874, sida 2

Rättegangsoch Polissaker. Poliskammaren. Rakt i sällan. Ett par i Majorna patrullerande poliskonstaplar hörde natten till d. 16 d:s ett ofta upprepadt buller, håärledande sig liksom från stenkastning eller dylikt. De skyndade genast dit hvarifrån ljudet kom och observerade slutligen, fastän det var mörkt, en mansperson kasta en större sten mot huset n:r 256 i Majornas 1:ste rote, nästan i afsigt att slå ut en ruta. I detsamma han kastat stenen tog han till flykten, men — rakt i armarne på polistjenstemännen, hvilka tysta åsett det sista kastet. Fridstöraren fann sig naturligtvis högst generad och sökte på intet sätt med någon osanning rädda sig undan rättvisans tjenare, som så der fått fatt honom på färsk gerning. Vid förhöret hade han ingenting att ursäkta sig med och blef för sitt ofog pliktfalld till 10 kr:s böter. Bettlerl. Bruksarbetaren Berndt Olsson, boende i Majornas 1:ste rote, var till fredagens polisförhör inkallad att ansvara för det han, som eger 5 döttrar, skickar dem ut att bettla och på allmänna platser med tiggeri besvära allmänheten. Olsson var personligen närvarande vid förhöret och medförde tvenne af döttrarne, mellan 13 och 14 år, och förklarade han sig fullkomligt oskyldig samt försäkrade att han ofta varnat sina vanartiga barn att afhålla sig från ett dylikt bandtverk, Genom upplysningar, som vunnits, lärer ej heller fadren vara i någon mån skyldig till dessa döttrarnes förseelser, utan ha de små flickorna på eget beråd icke allenast sjelfva bettlat, utan äfven lockat sina små syskon och andra barn att följa exemplet. Så var äfven vid samma tillfälle ogifta Carolina Johansson, boende i 3:dje roten, uppkallad att ansvara för en dylik förseelse, enär hennes nioåriga dotter blifvit betrådd med att tigga en af dagarne i veckan. Johansson påstod, att hennes dotter utan hennes vetskap smugit sig ut och kommit i sällskap med förutnämnde Oissons barn, hvilka hade lockat henne att tigga. Polismästaren gaf barnen nu en allvarlig tillrättavisning att låta detta lända dem till varning och att de vid förnyadt fall hade att vänta sig en sträng bestraffuing. Gammal bedragerska. En bruksarbetare vid namn Johannes Rutgersson, boende i 2:dra roten, har aumält, ott d. 17 d:s från köket till hans bostad frän honom tillgripits ett par stöflor, värderade till 8 kr., men utan att han kunde misstänka någon för stölden. Vidare anmälde eo hustru Carolina Jonsson, boende vid Skolgatan, att från hennes kök d. 24 d:s tillgripits ett par till värde af 4 kr. uppgående tygkängor. För dessa tillgrepp häktades emellertid en vacker dag för 1:sta resan stöld straffade enkan Johanna Wilhelmina Nilsson, en i polisen ganska mycket känd personlighet, och erkände hon genast vid med benne hållet förhör, att hon iunevarit för att tigga hos ofvannämnde personer och vid bortgåendet utan vidare tillegnat sig fotplaggen, dem hon genast sålt, stöflorna till en hustru Johanna Olsson, boende i Majornas 3:dje rote och kängorna till en hustru Gustafsson. Hustrurna Olsson och Gustafsson ha begge medgifvit att de af enkan Nilsson tillhandlat sig det stulna. Hustru Olsson hade dock till en början, då ett par konstaplar tillfrågat henne derom, nekat och sagt sig hvarken ha köpt något af hustru N. ej heller sett henne inneha några skoplagg. Då konstaplarne, på grund af några vunna upplysningar, gjorde husvisitation i hennes bostad, påträffade de under en soffa de omförmälda stöflorna. Hustru Olsson påstod då att de voro hennes mans tillhörighet och att han köpt dem i Amerika. Sedermera erkände bon sig af hustru N. ba köpt dem och att hon endast af rädsla förtegat detta för konstaplarne. Målet remitterades för vidare undersökning till rådbusrätten och återförpassades den tjufaktiga gumman till cellfängelset. Afven bustru Ölsson kommer att för sin delaktighet ställas till vederbörlig ransakning, men kommer i afbidan härpå att få vistas på fri fot.