Göteborgsposten – 28 februari 1874, sida 2

gionssamfund, hvars kyrkogård bär följande inskrift: Macht nur das Diesseits gut und schön; Kein Jenseits ist, kein Wiedersebn. Berlinertidningarne hafva i de skarpaste ordalag kritiserat Bächner, som nyss hemkommit från Förenta Staterna. Hans föreläsningar, säga de, passa bättre för de amerikanska nybyggarne och svinuppdregarne i Chicago, än för en bildad tysk publik. Rat.-Zeit. behandlar honom med det största förakt, skrifvande: Herr Bichner slöt sitt sista föredrag med följande ord af Schiller: Trång är verlden, men hjernan är vid. Läsarne må för en gång tillåta oss att tolka dessa ord på det sätt, att det stundom i en ganska rymlig hjernskål finnes plats för en mycket trång och begränsad verldsåskådning. Bichner besvarar dessa angrepp med stor lidelsefallhet och klagar öfver pressbanditer. Vi ha ansett oss böra återgifva detta drag ur det värvarande lifvet i Berlin, emedan det lemnar ett nytt bevis på, huru sinnena befinna sig derstädes i en märklig andlig jäsning, ständigt famlande kring efter en hållpunkt för tron. Kejsar Wilhelm har, såsom vi förut nämnt, tillskrifvit grefve Russell ett egenhändigt bref, hvari denne tackas för sitt visade intresse för Tysklande kamp mot ultramontanismen. Detta bref töreligger oss nu och är af följande lydelse: Jag har mottagit edert bref af d. 28 januari, jemte de af Londonsmötena fattade beslut och mitt sändebuds berättelse om hvad som tilldragit sig på desamma. Jag tackar eder uppriktigt för meddelandet och för de uttryck af eder personliga goda vilja, som ätfölja det. Det åligger mig att vara mitt folks ledare i den århundraden igenom af de tyske kejsarne i forna tider underhållande kampen mot den makt, hvars herravälde i intet land i verlden är förenligt med nationernas frihet och välfärd, en makt som, ifall den skulle i våra dagar blifva den segrande, icke i Tyskland allena skulle sätta reformationens välsignelser, samvetsfriheten och lagens myndighet i fara. Jag antager derför den mig ålagda kampen i uppfyllandet af mina konungsliga pligter och i fast förtröstan på Gud, hvars bistånd till segern vi anropa; men äfven i andan af undseende för andras tro och af den evangeliska mildhet, som mina förfäder påtryckt lagarne och förvaltningen af mina stater. Min regerings nyaste åtgärder hämma icke den romerska kyrkan eller den fria utöfningen af religionen å dess anhängares sida; de gifva endast åt oberoendet i landets lagstiftning några af de garantier, hvilka för länge sedan egas af andra länder och förut äfven egts af Preussen, utan att de ansets af romerska kyrkan oförenliga med den fria utöfningen af hennes religion. Jag var på förhand säker om — och jag känner mig glad öfver det bevis derpå, som edert bref gifvit mig —, att jag i denna kamp icke skulle sakna det engelska folkets sympatier, med hvilket mitt fölk och mitt konungsliga hus äro allt sedan Wilhelms af Oraniens dagar förenade genom minnet af många och ärofulla, gemensamt förda strider. Jag ber eder att meddela min skrifvelse till undertecknarne af mötesresolutionerna, jemte mitt bjertliga tack. Den engelska tidnirgen ÅThe Hourt tilllägger denna skrifvelse samma betydelse som kejsarens bref till påfven. Kejsarens rättframma tacksägelser, yttrar bladet, lemna en bild af ställningen och äro ett bevis på, med huru starka sympatetiska band båda nationerna äro förenade i att bekämpa Vaticanens anspråk, hvilka äro oförenliga med statens oberoende och civilisationen. Kejsarens skrifvelse visar verlden, att Tyskland i det väsentliga utkämpar samma strid, som England utkämpade för århundraden sedan.