Göteborgsposten – 27 februari 1874, sida 1

bricka till sin gäst och dukade upp den inbjudande anrättningen på ett litet bord, som hon rullade fram till Bernice. Bernice hade slutat sin måltid, bordet hade blifvit bortflyttadt, och hon befann sig åter ensam med en tidning framför sig, då klockan på butikdörren började ringa, och en man trädde in i butiken, som för tillfället var nästan folktom. Monsieur ech madame voro dock der vid disken nära dörren till det lilla rummet, och Bernice hörde den nykomne stiga närmare och tilltala det värda paret med en stämma, som uppfyllde hennes själ med oro. Det var Gilbert Monks röst. — God morgon, monsieur — god morgon, madame, sade Monk artigt men med märkbar otålighet. Äro ni föräldrar till Fine Bongateau, som förr bodde på Chetwynd Park i Sussex? Madame Bongateeu besvarade denna fråga artigt jakande. — Är Fifine hemma? frågade Monk med en hastig blick mot det inre rummet. — Nej, monsieur, svarade madame i förvånad ton. Vi äro ej rika, och vi ha fyra barn i skola, och Fifine tjenar, föredragande att förvärfva sitt bröd sjelf och se lifvet i den högre verlden. Vi äro mer anspråkslösa, vi, men motsätta oss ej vårt barns önskningar. Fifine är kammarjungfru hos en förnäm deme. — Hvilken dame? frågade Monk ifrigt. — Ursäkta, monsieur, men hvad kan monsieur hyss för intresse för vår Fifine? frågade monsieur Bongateau, i det han vred upp sina mustascher med stolt min. — Jag är lord Chetwynds styfbror, sade Monk. Jeag önskar att genast träffa Fifine. — Min dotter. tillåtes ej att taga emot besökande på den plats hon : innehar, sade den lille pastejbagaren mec tilltagande stolthet i ton och sätt. Hon skall vara hemme nästa söndag. Monsieur kan då få träffa henne.