Göteborgsposten – 26 februari 1874, sida 1

en blick in på — lord Chetwynd. Det var samma afton han återkommit och — Fifine — han — han gjorde sin kärleksförklaring för miss Monk! — Den otacksamme! mumlade Fifine. Och ni var glömd, mylady? — Det är ordet — glömd! Det är för mig det sorgligaste ord i hela verlden, Fifino. Han trodde mig vara död! Det var väl, att han skulle gifta om sig, men oh, hvad jag led! Han kysste henne. Han tag henne i sina armar. Och han gaf henne alla de ljufvaste smeknamn han förr brukade gifva mig. Jag är död för honom! — Männen, höga och låga, äro alla lika, mylady, sade Fifine i det hon torkade sig i ögonen med sitt hvita förkläde. Mylord är sådan som de andra. Kommer ni ihåg, mylady, att jag samma dag vi anlände till Chetwynd Park sade er, att miss Monk var mylords första kärlek? Jag her äfven hört den goda hushållerskan och den gamle hofmästaren säga hvarandra, att mylord handlat illa mot miss Monk och öfvergifvit henne för en ringa ordvexling, men att han fortfarande dyrkade sjelfva marken, hvarpå hon trampade. Ack, mylady, hvad kan man väl vänta sig af dem? Trohet och beständighet, de finnas ej till för karler. Men han älskade henne först och älskar henne alltid. Den första kärleken dör aldrig. — De skola snart gifta sig, Fiflne. De äro nu i London. De ha i dag beställt sina kort. — Jag skulle sätta mig emot det giftermålet, mylady, förklarade Fifine. Jag skulle ej låta drifva bort mig och vandra fattig och utan hem i verlden, under, det en annan innehade min plats. Jag skulle göra mina rättigheter gällande, om jag vore i myladys ställe. Jeg skulle begifva mig till Chetwynd Park och intaga min gamla plats. Oh, hvilka präktiga juveler ni hade — hvilka schalar och spetsar! Jag skulle blott laga så ett jag åter komme i besittning af alla dessa präktiga saker och låta monsiouris