Göteborgsposten – 26 februari 1874, sida 1

främst, äro vi ensamma? sade lhady Chetvynd och kastade en blick mot dörren till det inre rummet. — Ja, mylady, vi äro ensamma. Mina föräldrar äro på franska teatern i afton, och jag har ensam uppsigten öfver butiken. Jag är kammarjungfru nu såsom förut, mylady, men min matmor är på opersn i afton, och jag har fått löfte om att stanna qvar här till klockan elfva. Ni kan tala fritt, mylady — ingen skall höra oss. Det låg fortfarande ett uttryck af rädsla i flickans ansisto, och lady Chetwynd märkte det. — Jag ser, Fifine, sade hon, att ni ej ens nu är fullkomligt öfvertygad om, att jag ej är en vålnad. Synes det er då så osannolikt, att jag i ett tillstånd af skendöd blifvit nedlagd i kistan och förd till grafhvalfvet? Det är sällsamt och mindre sannolikt, jag vet det, men det är dock sant, och detta är ej det enda exemplet på att menniskor blifvit begrafda såsom skendöda. Blott en enda I person hade en aning om, att mitt lif ej ver flyktadt, och denne person var mr Monk. — .Ah! Och mr Monk räddade er, mylady? — Ja, Fifine. Jag var mig ej lik på många dagar efteråt. Han anskaffade en qvinna till att vårda mig. Han var god och öm som en bror. Men lord Chetwynd for bort från England kort efter min begrafning och lemnade ej någon adress, och under alla de femton månader, som förflöto efter min begrafning intill sistlidne mars, hade mr Monk vård om mig, lemnade mig ett godt hem och allt hvad jag kunde önska. Då lord Chetwynd återkommit, begaf jag mig i hemlighet till Chetwynd Park, klädde mig i den klädning hvari jag blifvit begrafven och uppträdde som min egen vålnad. Jag gjorde det, emedan jag ej genast vågade gifva tillkänna hvem jag var. Jag var genom ett löfte till mr Monk förbunden till att hålla det tyst, till dess han gaf mig tillstånd att bevisa mig och omtala min historia. Men ack, Fifine, jag ken aldrig omtala den för någon annan än er! Jag kom som en vålnad och kastade