Göteborgsposten – 26 februari 1874, sida 1

Gengångerskan.) Roman af rra Harriet Lewis. (Ofvers. från Engelskan): — Ja, ja, mylady, sade Fifine med en obetydlig återstod af tvifvel i sin ton. Naturligtvis är det som ni säger. En dame sådan som ni kan ej tala osanning; men jag har i alla fall aldrig förr sett någon, som kommit upp ur sin graf. Det är ej vanligt, mylady, Gud vare lofvad! sade Fifine i det hon andäktigt knäppte ihop sina händer. Och ni är verkligen lefvande, mylady, och kan äta och dricka som andra menniskor? Det är märkvärdigt. Men om ni verkligen är mylady, tillade hon hastigt, hvarföre är ni här ensam vid denna tid? Hvar är mylord? — Fifine, jag sade er, att jog har behof af en vän Jag har inget hem, inget skydd ens för i natt. Det var ej min afsigt att söka er. Slumpen förde mig hit. Vill ni lemna mig tak öfver hufvudet för en natt, och vill be hålla min hemligbet, Fifine? Jag önskar att ingen, ej en: lord Chetwynd, skall veta, att jag lefver. — Äuru, vet ej mylord det? frågade Fifine. — Nej. Lofva mig att ni skall bebålla min hemlig het — att ni ej för någon skall omtals, att lady Chetwyne lefver. — Jag lofvar — jag svär det, sede Fifine. Men mylady, jog kan ej förstå huru det kommer sig, att n lefver, och att mylord ej vet det. — Jag skall förklara det. Kom ihåg, att ni med e förbundit. er att behålla min hemlighet. Men först oc Forts. N:o fr. 46,