svänga hufvudet af och an, i det hon Yttrade på franska: — Oh himmel, det är en välnad! Det är en varning Jag får ej längre tillhöra denna verlden! Jag såg med mina egna ögon mylady begrafvas och — och ni var död! — och nu är ni en vålnad, som kommit för att be. reda mig på att min tid är ute. Oh, ve mig! Ofrivilligt brast Bernice ut i ett långt klingande skratt. Hon hade ej skrattat på detta sätt sedan hennes korta lycka på Chetwynd Park slutade, men Fifines förskräckelse och stora skrämda ögon väckte upp bennes känsla för det löjliga. Och som spöken ej antagas kunna skratta — åtminstone tala ej de riktiga spöklegenderna derom — så började Fifines tro, att hennes gäst var en vålnad, betydligt vackla. Den franska qvinnans naturligt goda förstånd återtog sin rätt, och hon erinrade sig dessutom ha hört åtskilligt sägas under de sista dagarne, som just gick ut på att göra den möjligheten tänkbar, att lady Chetwynd kommit upp ur sin graf och änau lefde. — Ni inser ju nu, att det är jag sjelf och ingen vålnad, sade lady Chetwynd, då Fifines lemmar började återtaga sia spänstighet och hennes ögon sin vanliga storlek. Har ni ej ett vänligt ord för mig, Fifine? Jag är i stort bahof af en vän. — Men — men jag såg er begrafvas, mylady. — Ja, jag var skendöd, då de lade mig i kistan och förde mig ner i Chetwyndska familjens grafavalf. Ni kommer ju ihåg — man har sagt mig det — att jag ej lades i kistan förr än straxt före begrafningen, och kistan blef ej tillskrufvad förr än man ställt mig i hvalfvet. Det fanns lufthål i locket — sådana mästo ha funnits der — ty jag måste ba andats fastän omärkligt. Och en person kom nattetid och befriade mig. Ni inser således, Fifine, att. jag verkligen är en lefvande varelse och ej någon vålnad. med gäll stämm: (Forts.)