Göteborgsposten – 24 februari 1874, sida 1

AAAAA— — 1— emot elt ständigt återkommande ämne till bekymmer, att vintern är en så flyktig gäst, som ständigt förjagas af do sydliga vindarne med sina vårfläktar. Lyckligtvis hugnades vi med så pass lågtemperatur under fyra dagar, att is nu kan erhållas, hvarpå åtgången torde blifva stor, om det är sant, hvad som förljudes, att det snart skall komma att gå mycket bett till i riksdagen: man befarar till och med öfverhetening, ja det säges, att statsråden skola serveras med glödande kol, träoch torfkol, och då är det ju väl om do hafva is att svalka sig med, Det är ingalunda på grund af ovilja mot embstsmännon, som statsutskottet för i år ej vill gifva dem något, och för nästa år blott 20 9, (minoriteten endast 10 96) i dyrtidstillägg. Man vill blott i stor skala införa Bantingskuren, om hvars helsosamhet läkarne visgorligen icke äro eniga, men då denna kommer att i stor utsträckning användas äfven på sundhetskollegii egna ledamöter, så anser man sig eaklöst böra anställa experimentet i vetenskapens intresse. Åtekilliga solkombud hysa särskildt den åsigten, att om embetsmännen fortfarande träneras, så skola de utveckla större snabbhet och vinna i uthållighet. En särdeles praktisk representant, med hvilken jag hade äran samtala i går, ansåg, att något dyrtidstillägg alls icke borde beviljas hvarken i år eller nästa år, men deremot noga observeras — jag tyckte han sade obr. ealvoras — och antecknas, huru många embetsmän under denna tid gjorde konkurs. Om det då befanns att blott få gåfve upp staten, gå bevisade det, att lönerna voro tillräckliga. Derom var en annan representant redan fullkomligt öfvertygad. Här bo tjenstemän, sade han, så öfverflödigt rymligt, att de till och med byra ut rum till riksdagsmän, och det visste han af egen erfarenhet, enär han bodde hos en tjensteman. Nu fogade sig så, att jag känner den senare, en ytterst arhetsam, sparsam och skicklig man. Jag upplyste, att han bar 2000 kronor brutto i lön, att han är gift och bar tre barn, att hans våning, belägen vid en mörk gata, består af två rum j med kök, att han i hyra betalar 350 kr., att han till fader riksdagsmannen uthyr det ena och större rummet med möbler och sängkläder jemte oldning, städnivg och borstning mot 30 kr. i månaden, att han och hustrun ha sina sofplatser i köket, emedan barnen, gom äro klena till helsan, måste ligga i det varmare rummet, hvilket för öfrigt är så litet, att fem personer icke kunna för nätterna logera der, och att hustrun, som är sjuklig, likväl nödgas förrätta alla pigsysslorna. Allt detta medgaf riksdagsmannen vara med verkliga törhållandet öfverensstämmande, men erinrade djupsinnigt: lja-ja, men en kan inte veta, om inte hans tjenst bör indras. På tal om tjenstemännens ställning, kan jag ej underlåta anföra en ganska slående paralell. Två unga män, begge prestsöner från Östergötland, lomrado Upsala för åtta år sedan, efter att hafva tagit examen för inträde i statens rökenskapsverk, och blefvo i ett sådant såsom extraordinarier inskrifna. Den ene har der oafbrutet tjenstgjort, men först med innevarande år erhållit ett förordnande, hvilket, om det fortfar hela året, bereder honom omkring 1000 kr. i arvode. Den andre afbröt efter några månader sin tjenstebana, emedan han lyckades så plats på ett handelskontor, der han efter ett års förlopp fick 1000 kr. i lön, året derpå 1500 kr. och har na 3000 kr. Det är gifvet, att på det sätt statens tjenetemän behandlas och ju mera den föreställningen utbreder sig, att de äro obehöfliga och derföre böra uselt aflönas, i de lägre graderna särdeles, måste följden deraf blifva, att allt färre egna sig åt tjenstemannabavan, hvilket också redan visar sig vara fallet, enär i flera af statens embetsverk stor brist visat sig på arbetskrafter i de lägre graderna, hvilket påtagligen kommer att menligt inverka på göromålen i de högre graderna om några år. Förr var det konstnärerna som nödgades arbeta och — svälta. Det allmänna ekonomiska välståndet i förening med den högre kulturens utbredning har dock förbättrat deras otällning. Under törlidet år har af Konstföreniogen härstädes inköpts 72 konstverk till ett sammanräknadt belopp af 20,000 kronor. Föreningen för nordisk konst har äfven gjort betydliga inköp, men till huru stort belopp kan ej ännu uppgifvas, enär denna förenings allmänna ekonomiska årssammankomst icke ännu hållits. I landsorten finnas äfven öreningar i det vackra syftet att befrämja konsten och uppmuntra konstnärerna. Många konstälskare göra det äfven enskildt. Huru många konstnärer af olika rang hafva icke derjemto sin utkomst med arbeten för Ny Il—