Göteborgsposten – 23 februari 1874, sida 1

Moakfemälog och hans breda mun såg nästan vederstygglig ut. — Så ni bänner mig ej? utbrast han. De kände igen rösten och stirrade på honom med ännu mera förvåning. Hos Flack efterträddes förvåningen af oro. Är det någon fara å färde, herre? utbrast han. Äro spårhundarne efter er? — Nej, svarade Monk; det har fallit mig in att raka bort mitt skägg det är hela saken. Huru kan pi tro, att gpårhundarne skulle vara efter mig? Jag har aldrig gjort någonting, hvarföre jag skulle kunna komma i delo med lagen? Åh, naturligtvis icke, sade Flack, men — men förändringen är så märkvärdig, sir. Om jag hade mött er på gatan, skulle jag ej ha käont igen er. Då jag fick höra er röst, så trodde jag så säkert, att ni var förklädd. — 8å ser det ut, inföll nu mrs Crowl, som såg ner genom fönstret, liksom om hon väntade att få se en polisman utanför. Det var stor synd, att ni skulle raka bort det ståtliga skägget. — Huru är det med miss Gwynn? frågade Monk plötsligt med en blick mot det inre rummet. — Hon är mycket förbittrad öfver, att hon blir qvarhållen såsom fånge, sir, svarade mrs Crowl. Hon har ropat på hjelp, men ingen har hört henne. Det finnes inga hyresgäster i huset om dagen, och för nätterna gifver jag henne en sömndryck i thet. Värdinnan i huset är min köttsliga kusin, sir, och jag har lofvat henne en fempundssedel då min gynnare — det vill säga ni, sir — kommer för att homta sin uppstudsiga syster. Min kusin tror, sir, att miss Gwynn rymt bort från ett godt hem för att bli aktris, och hon tycker att ni gör fullkomligt rätt i att låta den unga damen vara instävgd, till dess ni kommer och för henne tillbaka hem. — Hvar fann ni miss Gwynn, Flack? frågade Monk.