Göteborgsposten – 21 februari 1874, sida 2

1848 års revolution bröt den gamla ordningen. Denna händelse har visat sig vara en ny era i den europeiska historien. Under ett tredjedels århundrade har enigheten mellan de oinskränkte herskarne och den genom det gamla kriget vållade utmattningen hållit de europeiska staterna i fred och ro — en tung, tryckande, besvärande fred enligt de ifrige fastlandsliberales sörmenande, men likväl en fred, som kom natiorerna att glömma sin fiendskap och ordna sina hjelpkällor. Sedan 1848 hafva vi hatt ett tillstånd af ovissbet, och Europas normala ställning har betecknats af krig eller förberedelse till krig. Tlikhet med gretve Moltke kunna vi svårligen säga, att denna tid nalkas sitt slut. Den vig tigaste politiska följden var, hvad fosterlandet angår, förstöringen af de gamla förbindelserna mellan de tre stora absolutistiska monarkierna. Revolutionen inträngde i både Berlin och Wien; etormfloden rullade på båda ställena tillbaka, men den hade den medelbara följden, att de båda monarkierna kommo i en fejd på lif och död. Konungen af Preussen och hans rådgifvare hoppades, att nationalkänslan i Tyskland skulle gifva suveränen öfver den preussiska staten den öfvervigt, som Hohenzollrarne så ifrigt önskat. Ett förtidigt försök att gripa tag i den kejserliga makten öfver Tyskland misslyckades genom konungens obeslutsamhet och den österikiska regeringens nyvaknade kraft. Detta höll de båda hofven i en ställning of ömsesidig misstro, hvilken, oaktadt fredliga försäkringar och tillfällig samverkan, aldrig förändrades ända till den slutliga brytningen år 1866. Samtidigt bröts länken mellan Wien och Petersburg tillochmed ännu våldsammare. Man kan säga, att förbundet mellan de båda väldena härflutit mera af öfverensstämmelse i politiska vyer hos hofven; än af någon sympati mellan de båda nationerna, tillochmed i de högre klasserna. Den österrikiska regeringen kunde vara sträng och glädja sig öfver att hafva en sträng granne; men kejsar Nicolai despotism öfverensstämde ej med de godlynte wienarnes smak, utan betraktade, såsom händelserna sedan visade, med fruktan och hat i andra delar af riket. En tid kom likväl, då den unge kejsar Frans Josef måste mottaga Rysslands militära understöd för att rädda sitt rike från förstöring. Vi veta nu, att den ryska invasionen i Ungern år 1849 fylde med blygsel och tyst harm äfven de ministrar, som påkallade den. Vi skola visa en storartad otacksamhet, sade en af dem; och hans ord bekräftades, då österrikarne gingo på vestmakternas sida år 1854 och besatte Donaufurstendömena. Ifrån denna stund upphörde tillochmed skenet af vänskap mellan de båda rikena. Aflidne czar Nicolaus säges hafva yttrat sig om Österrike med den största barm och förbittring. Hans undersåter deltogo af allt bjerta i denna harm. Dea ryske officerarne hoppades, att en tid skulle komma, då de kunde vederbörligen straffa sin trolöse bundsförvandt. Fientligheten från engelsmännen och fransmännen kunde ursäktas, men icke så förräderiet af en stat, hvilken de ryska vapnen upprätthållit bland stormakterna. År förrunno utan någon mildring i dessa känslor. Det tycktes som att en hel slägtled, som uppammats i dem, vuxit upp. Ryssland skulle icke rört en enda bataljon för att rädda Österrike ifrån undergång. När det blef slaget vid Magenta och krossadt vid Solferino, var den nationala pressen i Ryssland törtjust, och italienarnes följande rörelser applåderades på samma håll, emedan de ryckte det österrikiska inflytandet upp med roten i Mellaroch Södra Italien. sSådana voro de sväfvande förhållandena mellan dessa trenne stora välden, tills de förändrades genom det stora kriget år 1866. Sadowa gjorde snabt slut på Preussens och Österrikes rivalskap i Tyskland. Venetiens afträdande, hofvets fullständiga försoning med ungerska folket, och de österrikiske statsmännens hänvändning till nya och praktiska föremål hade låtit hvartdera riket betrakta de andras makt med billighetskänsla, och det kan sägas, att ett uppriktigt och ätven hjertligt godt förstånd råder mellan dem. Det är tvifvelaktigt, huruvida detta skulle så bastigt utvecklats, om 1866 års krig följts af obruten fred; men statsmännens beräknipgar, hofvens einnelag och nationernas känslor förändrades genom 1870 års konvulsion. Inför den omhvälfning, som gifvit Tyska Riket, representeradt af Preussen, törsta rummet i Europa samt lemnat Frankrike rufvande ötver hämnd och hotande fastlandet med ett nytt krig, kanske långvarigare och blodigare än något föregående, hafva de trenne hofven åter närmat sig till hvarandra. De visa nu nästan samma enigbet som i forna tider. Vi kunna på goda grunder antaga, att den tyska politiken har mycket att skaffa med denna förgsoning. Tyskland har vunnit allt hvad det kan önska sig; en ny-kamp kan endast sätta på spel, hvad det eger. Att lugna sina grannar, att ena dem och sålunda skapa en trygghet mot hvarje ny brytning af den europeiska freden, det är en helt naturlig politik. I augusti 1872 sammanträdde de trenne kejsarne till det beryktade mötet i Berlin, Sistl. år gjorde czaren ett besök i Wien under utställningen och blef väl mottagen af alla klasser. Och nu slutligen besöker Frans Josef det rikes hufvudstad, ifrån hvilket han och hans folk så länge fjermats. Allt synes afsedt att göra intrycket af hjertlighet och politisk öfverensstämmelse. Kejsarens af Ryssland tal vid skålen för sin gäst är ett litet manifest i sin väg: ÅI den vänskap, som förenar oss och äfven kejsar Wilhelm samt drottning Victoria, ser jag den säkraste borgen för denna fred, som åtrås så mycket af alla och är för alla 8 b