Göteborgsposten – 21 februari 1874, sida 2

och menniskor, ån alla andra krig. Jag vill blott erinra om det sista borgerliga kriget i Amerika, hvilket måste trån båda sidor föras förnämligast med miliser. Bancroft meddelar i sitt förträffliga verk Amwerikanska Staternas Historia Washingtons omdome öfver miliser. Vid ingen tid och på intet ställe kunde en fordran vara mera opopulär, än den som Vashington alltjemt stälde till kongressen, neml. att bilda en stående här. Detta kunde synas besynnerligt, men Washington uttalar sig på följande sätt: -Erfarenheten, som är den bästa ledaren för våra handlingar, förkastar så fullständigt och afgjordt förtroendet till milisen, att ingen som skattar ordning, regelmessighet och sparsamhet och som älskar sin egen ära, sin karakter och sin själsfrid, skall göra denna beroende af utgången af ett företag med miliser. Och något senare skrifver han: Kort tjenstetid och ett ogrundadt förtroende till milisen äro orsaken till alla våra missöden och vär skulds tillväxt. Kriget slöts som bekant genom uppträdandet af en liten kår om endast 6000 man, men verkliga soldater. Mina herrar! Frankrike har två gånger gjort försök med en milis. Det första, man tog sig till etter revolutionen, var som bekant att upplösa den stående hären; nationen skulle sjelf skydda den unga friheten, patriotismen skulle träda i stället för di sciplinens elan, och massorna skulle ersätta den militära bildningen. Det hvilar ännu alltjemt en viss nimbus öfyer de frivillige från 1791, men det ges äfven för deras del en opartisk historia, och den är skrifven af en fransman efter de i franska krigsministeriet befintliga aktstycken. Jag undertrycker frestelsen att anföra mycket pikanta citater ur detta verk; jag måste annars uppläsa hela boken, ty på hvarje blad läser man, huru onyttiga och dyra dessa milisbildningar voro, och hvilket gissel de utgjorde för hela landet. Först efter tre års bitter erfarenhet kunds man förmå sig att icke längre ställa hären under desse frivillige, utan införlifva dem i hå1en. Då senare en sådan man som förste konsuln och andra utmärkta generaler fingo befälet, tågade desse frivillige visserligen som segerherrar genom hela Europa, men då bade de blifvit soldater. Den nämnda skriften, ifrån hvilken så nyttiga lärdomar kunde dragas, utkom i mars 1870, och ett halft år derefter se vi Frankriko gripa till samma medel, dock i den yttersta nöd. Vi hafva alla upplefvat och öfvertygat oss om, att äfven den talrikaste samling af skicklige, patriotiske och tappre män är ur stånd att motstå en verklig här. De franske mobiloch nationalgardisterna förlängde kriget för flere månader, medförde blodiga uppoffringar, anstälda stora förödelser och vållade mycket elände; men de förmådde ej hejda krigets gång och kunde icke skaffa Frankrike bättre fredsvilkor. Det ofog, som franctiteurerna drefvo, kunde ej ens en enda dag bämma våra operationer, men förmådde deremot att gilva vårt krigförande en prägel af hårdhet, som vi kunde beklaga, men icke förändra. De rättegångar, som ännu efter tre års förlopp dyka upp i Frankrike, gifva oss en bild af utsvåfningar och gräsligheter, hvilka äro en oundviklig följd af en dylik institution. Då j beväpnen nationen, beväpnen j icke allenast de goda elementen, utan äfven de dåliga, och det finnes ruttenhet i alla land. De goda elementen utgöra visserligen det vida öfvervägande flertalet. Men hafva vi icke sjelfve med våra borgareväpningar erfarit, huru snabt den pålitligare delen utaf dem tröttnar vid det hela, försvinner i all tysthet och låter platsen stå öppen för de opålitlige? Gevären äro snart utdeiade, men det är icke så lätt att få dem tillbaka igen. Tron j kanske icke, att vi äfven inom oss hafva elementer af samma beskaffenhet, som de krafter hvilka efter kriget kommo till väldet i Paris? Om vi ännu icke hafva dem, skall man dock nog draga försorg om, att de komma till oss utifrån. Det mäste ha varit importerade bjeltar, som i den franska hufvudstaden förstörde minnesmärkena af Frankrikes stordåd. Gud bevare oss för att någonsin gifva vapen åt sådana! Varnande riksdagen för att göra föravarsverkets ordnande beroende af tillfälliga etämningar inom representationen, de der skulle yppa sig i beviljande eller förkastande af äskade anslag för hären, fortfor Moltke: Man måste ovilkorligen bestämma en fast fredsstyrka för en längre följd af år. Genom att vilja rubba detta, inträder osäkerhet i alla de många omfattande förberedelser, som måste göras långt förut, och detta i de minsta detaljer, om j viljen med lugn och förtröstan motse ett angrepp utifrån. Jag ber eder betänka, att verkningarne af hverje minskning i dessa siflcor skola kunna kännas i 12 år, och att ingen af oss kan förutse, om vi under loppet af dessa 12 år skola hafva fred eller krig. Mina berrar! ÄÅtven den bäste kan icke lefva i lugn, om hans granne ej tycker om det. Men jag boppas, att vi skola visa verlden, stt vi blifvit en mäktig nation, en fredsälskande nation (bravo), en nation som icke behöfver krig för att sörvärfva sig ära och som ej heller åtrår det för att göra eröfringar. Jag vet verkligen icke heller, hvad vi skulle med ett stycke af Ryssland eller Frankrike (munterhet). Jag hoppas, att vi under en lång följd af är ej allenast skola kunna bevara, utan äfven påbjuda fred (bravo). Måhända kan verlden då bli öfvertygad om, att ett mäktigt Tyskland midt i Europa är den bästa borgen för Europas fred. Men för att kunna påbjuda fred, måste man vara rustad till krig.