Frän Utlandet. Inom Tysklands riksdag har en vigtig debatt i dagarne förevarit. Densamma vände sigåom regeringens förslag till en ny riksmilitärlag, hvars första paragraf hade denna lydelse: Härens fredsstyrka i underofficerare och manskap uppgår, tills annan laglig bestämmelse utfärdats, till 401,659 man. De ett åra srivillige inräknas ej i fredestyrkan. Detta förslag hade väckt mycket uppseende i Tyskland, der det tillochmed mött en del ovilja, emedan dess antagande skulle faktiskt beröfva riksdagen dess bestämningsrätt häri för framtiden, ty just frågan om riksarmen är det vigtigaste, hvarom rikedagen har att öfverlägga. . Krigsministern Kam eke inledde debatten, i det han framhöll, att de redan bestämde, srån Preussen och Nordtyska Förbundet härrörande härinrättningarne genom förslaget blott sats i laga form och alltigenom äro grundade på författningen. Bichter uppträdde och uttalade sig emot hela förslaget, hänvisande till ett utskott och tillochmed förklarande det samma vara så godt som oantagligt. Han sade det vara oerhördt af riksregeringen att vilja fordra af parlamentet en stående bevillning till 401,000 man; ty rikets tillgångar äro icke nog stora, för att kunna underhålla en så väldig fredshär. — —g5. LL LORNAS Lasker slöt sig i det väsentliga till dessa Richters uttalanden. Gneist deremot väckte stor förvåning hos sina politiska vänner och andra, då han uppträdde sör förslaget. Fältmarskalk Moltke talade för förslaget i ett längre anförande, hvarvid han berörde flera punkter af iaternationalt intresse, hvarför vi ur talet återgifva följande: En stats främsta behof för sin tillvaro är att se sin tillvaro tryggad utåt. I det inre skyddar ju lagen den enskildes rätt och frihet, utåt, mellan stat och stat, skyddar blott makten. En folkrättslig domstol, om en sådan funnes, skulle likväl alltid sakna den verkställande makten, och dess uttalanden skulle till sist underställas afgörandet på slagfältet. Små stater kunna förlita sig på neutralitet, på internationala garantier, en stor stat består endast genom sig sjelf och af egen kraft, och han uppfyller endast ändamålet med sin tillvaro, då ban är redo och rustad att upprätthålla sin tillvaro, sin fribet och sin rätt; att lemna ett land försvarslöst, skulle vara det störsla brott af dess regering. Öaskan att spara på de stora summor, som ärligen utgifvas för miltären, att lemna dem åt de skattdragande eller använda dem till fredens värf, är visserligen till fullo berättigad, och hvem skulle ej vilja sluta sig till den! Hvem utmålar icke gerna för sig, huru mycket godt, nyttigt och skönt, som skulle kunna deraf skapas; men vi böra dervid ej glömma, att besparingarne på militärbudgeten efter en lång följd af fredsår kunna gå förlorade på ett krigsär! Jag vill i detta fall påminna om, hvad tiden mellan 1808 och 12, efter ett olyckligt fälttåg, kostat landet. Det var fredsär, det var år, då armåns fredsstyrka var så ringa, tjenstetiden så kort som man möjligen kan fordra, och likväl kunde kejsar Napoleon skryta öfver att ur det då ringa och sattiga Preussen hafva sugit en milliard. Vi sparade på vår arme, men måste betala tiofaldigt till en främmande. Man har sagt, att skolmästaren vunpit våra slagtningar. Men det blotta vetandet höjer menniskan icke upp till den ståndpunkt, der hon är beredd att offra lifvet för en ide, för pligtuppfyllelse, för fosterlandets ära: dertill behöfves hela menniskans uppfostran. Icke skolmästaren, utan upp:ostraren, staten, har vunnit våra slagtningar, staren som nu snart uppfostrat 60 årskontingenter af nationen till kroppslig styrka och friskhet, till ordning och punktlighet, till trohet och lydnad, till fosterlandskärlek och manlighet genom den allmänna värnepligten. I kunnen redan inåt icke umbära hären till hela dess styrka, för uppfostringen. Och huru skolen J kunna det utåt? Måhända en senare, lyckligare slägtled, för hvilken vi på förband bära tungan, kan hoppas att komma ur den väpnade fredens tillstånd, hvilket nu redan så länge tyngt på Europa. Men för oss visar sig ingen så ljuflig utsigt, det jag tror. En så stor verldshistorisk tilldragelse, som det tyska rikets återupprättande, fullbordas neppeligen under en kort tiurymd. Hvad vi på ett halft år tillkämpat oss med vapnen, det måste vi under ett halft århundrade skydda med vapnen, för all det icke må åter frånryckas oss. Låtom oss icke hängifva oss åt någon gäckelse: vi hafva efter våra lyckliga krig öfverallt vunnit aktaing, ingenstädes kärlek. Åt alla båll mötas vi af det misstroendet, att Tyskland skulle, sedan det blifvit mäktigt, kunna i en framtid blifva en obeqväm granne. Det är ej bra att måla djefvulen på väggen, och af misstro och fruktan kunna, äfven om de äro ogrundade, uppstå verkliga faror. I finnen ännu i dag i Belgien franska sympatier, men ringa tyska. Man har der ännu icke insett, att blott en granne kan blifva farlig för den belgiska neutraliteten och att denna blott har en kraftig beskyddare. — I Holland bar man Wörjat återställa öfversvämningslinien (genom hvilken laudsträckor kunna sättas under vatten för hejdaude af en siendes framryckande). Mot hvem? Jag vet det icke. I Tyskland bar enligt min tro ännu ingen menniska (2) fallit på den tanken att vilja annektera IIollano. Det är dock sant, att vi i början af detta århundrade en gång eröfrat denna linie, men icke för oas, utan för Holland — I en liten, mycket läst flygskrift, skrifven för att göra engelsmännen uppmärksamme på det olämpliga i deras milissystem, skildras följderna af en landstigning, icke från Frankrike, utan från Tyskland. — I Danmark tror man sig böra öka kustflottan och befösta landstigningspunkterna på Sjelland, emedan man fruktar en tysk landstigning. — Än skola vi eröfra de ryska Östersjöprovinserna, än draga Österrikes tyska befolkning öfver till oss. Och tillåten mig nu, m. h, kasta en hastig blick äfven på vår intressantaste granne. Frankrike bar infört den allmänna värnepligtengoch dervid lagt en 20.årig förpligtelse till grund, under det att vi blott ha en tolfärig. Man bar vidare gifvit lagen återverkande kraft, så att många fransmän, hvilka för länge sedan utijenat sina år, plötsligen åter blifvit militärpligtige. Den franska regeringen är redon i dag berättigad att inkalla under vapen 1,200,000 man för den aktiva hären och mer än en million för territorialhären. Den franska nationalförsamlingen har utan alseende på statens finanser och utan åtskilnad till partierna bragt hvarje offer, som erfordrades för återställandet och utvidgandet af Frankrikes härmakt, hon har tillochmed gått ännu längre: mera krigisk än krigsministern, bar hon för detta år påtrugat militärkommissionen ytterligare 17 millioner. De franska kommunerna hafva i sin patriotism icke blifvit efter: de lemna exercisplatser, lokaler för officerslabbar, de bygga kaserner o s. v. Allt detta gifver oss en bild af stämningen i Frankrike. Jag tror