Göteborgsposten – 20 februari 1874, sida 2

nu frigjorde hon sig ur detta-slags sinnesförlamning och utbrast på sitt eget tungomål: — Ni är en gycklare — en bedragare — en djefvul! Men jag säger er, att ni ljuger. Jag har ej sagt någonting. Ni-säger att jag sagt er allt, som ni önskar veta. Jag har ej sagt er någonting, ej ett enda ord. Så ni an: klagar mig för mord? Jag har ej begått något mord. Jag har ej gifvit någon gift. Mylady dog och blef begrafven — mer vet jag ej. Jag är lika oskyldig som ett barn till något brott. Lögnare! skurk! I sitt raseri spottade hon åt honom, tog sin bricka och begaf sig ner för trapporna. Bisset såg efter henne med ett lugnt småleende och gick derefter hvisslande till sitt eget rum. Han steg ej ut vidare förrän tiden var inne för den andra frukostens intagande, då han steg ner i matsalen med samma lugn och sjelfbeherrskning som om han varit en helt vanlig gäst. Man skulle ej ha kunnat drömma om huru han ansträngt sina själsförmögenheter för att lösa den hemlighet han åtagit sig att lösa. Under måltiden var han något tyst. Tempest bemödade sig om att hålla samtalet vid makt, och Chetwynd försökte som vanligt glömma sina egna sorger för att befordra sina gästers trefnad. Frukosten var nära förbi, då liksom dagen förut hofmästaren kom in med ett kuvert på en bricka. Denna gång gick han förbi Monk och närmade sig polistjenstemannen. — Ett telegram till mr Bisset, förklarade hofmästaren. Budbäraren väntar. Bisset tog telegrammet, öppnade kuvertet och läste innebållet. Det var af följande lydelse: Har ej skickat telegram till Monk i går, ej heller någon annan dag: Scotsby Å Newman. Bieset smålog lugnt, under det han skrynklade ihop papperet i sin hand och sade;