Göteborgsposten – 20 februari 1874, sida 2

Ännu kunde ej den gamla qvinnan yttra något, men uttrycket. i hennes ansigte var ett tillräckligt tydligt svar på frågan. Bestörtningen, den tilltagande blekheten, det ofrivilliga erkännande som hennes ögon uttryckte sade honom tydligare än ord skulle ha gjort, att lady Chetwynd verkligen blifvit räddad ur grafven, och att det var Gilbert Monk som räddat henne. En blizt af segerglädje lyste i Bissets ögon och färgade hans kinder. — Visste ni om då Monk räddade lady Chetwynd? Ett nekande uttryck syates i qvinnans ögon. — Visste ni innan lord Chetwynds återkomst från utlandet, att mylady blifvit räddad? Ännu hördes intet svar, men samma nekande uttryck var märkbart i den gamla qvinnans ögon. — Hvar är lady Chetwynd nu? Uttrycket i hinduqvinnans ansigte var fortfarande sår dant, att Bisset slöt sig till hennes okunnighet rörande denna sak. — Vet Gilbert Monk det? Vid denna fråga glimmade det plötsligt till i den gamla hinduqvionaos ögon, och Bisset tolkade detta såsom ett jakande svar. Men ännu yttrade hon ej ett ord, och en person, som varit mindre skicklig i att tolka ansigtsuttryck, skulle ej ha fått veta något genom att betrakta hennes .ansigte. Hon hade ej svarat honom något genom ord eller åtbörder, och hon trodde allt hvad hon visste vara djupt fördoldt i hennes svarta själ. — Ni har sagt mig allt som jag vill vete, gamla qvinna, sade Bisdet, och nu kan ni gå vidare. Han aflägsnade sig några steg ifrån henne. Då han vände sitt ansigte ifrån henne, drog hon ett långt andedrag, och den grå färgen i hernes ansigte lomnade rum för en mer naturlig. Det var som om en förtrollning hvilat öfver henne och hållit hennes sinnen i band. Men