————2———— ——— — Nej, tjenarne, åtminstone ej lord Chetwynda, veta ingenting om den hemlighetsfulla gästen, sir, svarade Bisset lugnt. — Och dock har ni ej hållit förhör med dem? Jag förmodar, att det är instinkten som säger er det, Ni detektiva polistjenstemän äro slugare än allt annat folk. Vet ni, att om jag ej vore den mest öppna och uppriktiga menniska i verlden, skulle jag vara rädd för er. Ja, det försäkrar jag er. Det låg någonting sarkastiskt i detta yttrande, som borde ha retat Bisset. Vare sig det gjorde så eller ej, kunde ingen förmärka det. — Mr Bisset, sade lord Chetwynd plötsligt, vi ha varit på orätt spår. Huru kunde ni för ett ögonblick betvifla, att min hustru verkligen var död? Jag fruktar, att ni haft så mycket att göra med stora hemligheter, att ni gjort den nu ifrågavarande större än den är; nattens rysliga förehafvaude ha gjort min sorg bittraro än den någonsin varit. Jag skall åter lemna England så snart — så snart — Han tystnade plötsligt. Han ämnade säga: så snart som han blifvit gift med miss Monk; men han kunde ej uttala orden. Hans hela själ reste sig upp emot detta stundande giftermål. Allt sedan den stund han tillbragte i grafhvalfvet tyckte han hela sitt lif ha blifvit förändradt. Hans tillämnade giftermål föreföll honom nu som ett grymt, afskyvärdt gäckeri. Han kunde ej ens nämna det. — Jag vill ej synas oartig, mr Bisset, fortfor lorden i en urskuldande ton. Jag uppskettar fullkomligt era stora förtjenster i det yrke ni tillhör och ert nit i att vilja utforska denna hemlighet; men jag skulle önska att hvad som skedde under den förflutna natten vore ogjordt. Min stackars hustru är död. Huru kunde jag för ett ögonblick frestas att betvifla den saken? Mr Bisset tycktes ej taga illa vid sig ens öfver Chet