eller någon hexmästare eller en och annan gång någon sångerska tog det i anspråk, Nya Teaterra affärer blefvo allt brydsammare; någonting måste göras för att söka om möjligt rädda dem ur det iråkade lägervallet. Och det vore orättvist att tillvita teaterstyrelsen, att den icke då ganska ifrigt ansträngde sig. Anbud gjordes år alla håll och kanter; men den sköna konsten låter sig icke alltid befallas af penuingen, huru mäktig han än är, och det visade sig tyvärr alltför tydligt, att ett godt teatersällskap icke stod att få. Man måste eåledes ru göra ett nytt försök med en utländsk opera, och en impresario var senast till hands, hvilken engagerade ett italienskt operasällskap. Det gick en tid, men den stora allmänheten var och förblef borta. Den svenska talscenen måste komma till sin rätt. Derför hade man gjort uppoffringarne vid teaterns uppbyggande; den svenska talscenen var just det andliga element, som behöfdes för den stora massan. Högljudda klagorop höjdes. Operaimpresarion beslöt nu, med äfven materielt understöd från annat håll, att med sitt oporasällskap förena ett svenskt dramatiskt. En tillfällighet gjorde, att de gynsammaste utsigter för bildandet af ett sådant funnos. Ludvig Josephson, Nordens erkändt skickligaste regissör, hade afgått från k. teatern och engagerades. Hr W. Åhman hade tröttnat vid Helsingfors och var ledig, m:ll Åberg hade lemnat dir. Rohde och tog engagement. Kortligen, ett ganska godt svenskt sällskap anskaffades i hast. ij Följden blef ock den, att allmänheten började åter till stor mängd vända sig till Nya Teatern; men der såg man nu skilnaden mellan denna allmänhets ställning till de båda olika afdelningarne, den lyriska och den dramatiska. Vid de dramatiska föreställningarne var salongen merändels fullsatt; vid de lyriska voro bänkarne gleat befolkade. Det var den dramatiska afdelningen, som under saisonen upprätthöll det hela, under det att den lyriska asfdelnipgen åt upp hvad den andra förtjente och mera dertill. Då saisonen var slut, upplöstes också snart sällskapet, hvilken katastrot skedde i Malmö; och Nya Teaterns ekonomiska ställning var alldeles undergräfd, så alt en konkurs för densammas aktiebolag måste följa. j Emellertid samlade hr W. Åhman omkring sig spillrorna af det upplösta dramatiska sällskapet och beslöt att skrida till ännu ett försök att bilda ett fast sällskap för Göteborg. Han stod dock med tvenne toma händer, och då ban erbjöd sin forne bolagsman, Pousette, att vara med om försöket, tvekade denne och afböjde det slutligen, inskränkande sig till att inköpa den ganska vackra teatorgarderoben från hr Strakoscbs lysande period och öfverlåta den till hr Åhman att genom årliga afbetalningar infrias, Hr Åhmans nybildade sällskap kom. Det var i många stycken klent utrustadt, men der var god vilja, der var ungdomsfriskhet och lif, och öfver det hvilade hr Å:s ledande hand. Allmänhet och kritik visade det nya företaget all välvilja, och då den första sejouren afslöts, uttalade dir. Åbman i sitt afsked till publiken den sörtröstan, att ban skulle kunna göra sitt sällskap allt bättre och uppfylla sin och allmänhetens önskan att bilda en stående dramatisk scen i Göteborg. Uttalandet mottogs med stormande bifall. Dir. Åhman afreste till Kristiania, och nu inträffade Teaterbolagets konkurs samt sjelfva teaterns försäljning till en enskild man, en händelse som måste till någon del haft sin orsak i det rådande misstroendet till förmågan hos ett dramatiskt sällskap att kunna upprätthålla det dyra institutet — ett misstroende som var, vi hafva visat det, alldeles ogrundadt, ty hvarje bemödande att här bilda en god, stående teater har af allmänheten lönate med den lifligaste uppmuntran och hvarje så dant försök har, hvad mera är, burit sig och lemnat behållning äfven 1 ekonomiskt hänseende. A. E.