Göteborgsposten – 19 februari 1874, sida 1

Klockan var något öfver ett på morgonen. De vexlade ej ett ord, förrän de hunnit in på kyrkogården genom den olåsta porten. — Vänta på mig i dörrhvalfvet, sado då Cheiwynd. Jag skall gå och väcka kyrkoherden för att få kyrkonyekeln af honom. Kyrkoherdebostället gränsade intill kyrkogården. Chetwynd steg upp för stentrappan till bostället och knackade härat på dörren. Han var tvungen stt upprepa knackningen några gånger, men slutligen stack kyrkoherdens hufvud ut genom ott af fönstren i andra våningen och hans röst frågade hvad som önskades. Å — Det är jag — Chetwynd! sade marquisen i låg ton. Jag beder er komma ner, mr Locke. Jag har kommit i och för en angelägenhet af den yttersta vigt. Det öfre fönstret drogs igen och några ögonblicks tystnad följde. Derefter hördes fotsteg på trappan derinne, riglar och bommar bullrade innanför dörren, som snart öppnades, och den gode kyrkoherden i Chetwynds församling stod på tröskeln. — Kom in, mylord, sade ben. Har någonting händt? Är någon sjuk? Det är väl ej — vålnaden som fört er hit vid denna timma? — Nej, jag önskar få låna nyckeln till kyrkan, avarade Chetwynd. Mr Locke, jag ämnar öppna min hustrus likkista. : Prestmannen lät höra ett utrop af förvåning. Han trodde tydligen, att Chetwynds hjerna vsr rubbad. — Jag har goda skäl för hvad jag ämvar företsga, och jag har vänner med mig, sade marquisen otåligt. Ni känner ej hvilka tvifvelsmål som uppstått hos mig rörande verkligheten af Bernices död. Vålnaden på Chetwynd kan vara min lefvande hustru. Nej, nej, det är omöjligt — och likväl — Gif mig nyckeln —nyckeln! Mr Locke betraktade siu nattliga gäst med djupa, ste oro.