Göteborgsposten – 18 februari 1874, sida 2

komma håren att resa sig på ert hufvud. Jag tror, att lady Chetwynd var skondöd, då hon begrofs. Chetwynd blef rysligt blek. — Ah! Huru? framstammade han. Ni tror att hon — min hustru — min Bernice dog i sin kista, under det jag begret och sörjde henne här? — Nej, nej. Ni missförstår mig fullkomligt. Hon bogrofs lefvande — Tempest upprepade order, full af fasa. Chetwynd höll upp handen liksom för att värja sig för ett hugg. Han kundo ej tala. i — Jag upprepar, sade Bisset, att lady Chetwynd enligt min åsigt begrofs lefvando. Jag tror också att hon lof räddad ur sin graf — — Räddad! upprepade Chetwynd med knappt hörbar röst. — Om hon kom upp ur sin kista i sitt rätta sinnestillstånd eller ej, kan jag ej afgöra, fortfor Bisset; mon att hon kom upp ur sin kista är jag fullt förvissad om. Jag tror att hon lefver — Chetwynd tog stöd mot väggen. Han tycktes vara nära att svimma, men hans blå ögon lyste af en vild glans och blekheten i hans ansigto blef ännu djupare. — Skall jag fortsätta? frågade Bisset med en blick på marquisen. Jag tror, alt lady Cbetwynd lefver. Jag tror, att det varit er egen hustru, ni upprepade gånger sett, mylord. Jag tror, att lady Chetwynds vålnad ar lady Chetvynd lifslefvande! LIL Bisseis ord trängde som dolkklingor in i hans åbörareg hjertan, då han förklarade sig tro på lady Chetwynds fortfarande tillvaro. Både Chetwynd och Tempest stodo som bildstoder, orörliga, stumma. Polistjenstomannens ord