Göteborgsposten – 18 februari 1874, sida 2

vinden ner till de lägre våningarne. Hunna till tredje våningen, stannade de för att lyssna. — Vi måste vara på vår vakt, sade Bisset i hviskande ton. Jag önskar ej, att mr och miss Movk få veta af våra förehafvanden. I ett fall sådant som detta, är det bäst att vara så hemlighetsfull som möjligt. De tre männen närmade sig försigtigt Cu trappan. Under det de ett ögonblick stodo stilla nära trappan och lyssnade, stack Gilbert Monks hufvud upp, under det han gick trappan uppför, såsom vi förut omnämnt. Vi ha sagt, att Monk blef bestört vid åsynen af den hörda, som en af de tre männen bar. Denna börda var den hvita sidenklädning, hvari Bernice med sådan framgång spelat vålnadens roll, och den hängde fortfarande öfver polistjenstemannens arm. Monk stirrade utan att kunna yttra ett ord. Han uppfattade hela sammanhanget mod en onda blick. Han hade ej beräknat, att Bernices klädning skulle bli funnen, men modet svek honom dock ej. — Åh, hvad har ni der? frågade han, då han hunnit hemta sig så mycket från sin öfverraskning, att han kunde tala. Välnadens klädning, det skulle jag vilja våga en guinea på. Har ni funnit vålnaden sjelf in propria persona ? — Nej, Gilbert, sade lord Chetwynd, men vi ha funnit bevis på, att den hemlighetsfulla qvinnan, hvem hon nu än må vara, har bebott en vindsskrubb i detta hus i dagar och veckor. — Verkligen? sade Monk kallt. Jag skulle ej ha sofvit så godt om nätterna, ifall jag kunnat misstänka något sådant. Ty uppriktigt sagdt tror jag qvinnan vara sinnesrubbad. Chetwynd spratt till då ban hörde en mening uttalas, som så väl stamde öfverens med den af Bisset framställda theorien. (Forts.)