Göteborgsposten – 18 februari 1874, sida 1

— Ursäkte, mylord, men sjelfva faktum qvarstår dock, sade Bisset i fast ton. Det är möjligt, att lody Chetwynd blef begrafven, under det hon befann sig i ett tillstånd af dvala, som fullkomligt liknade döden. — Det är ej möjligt! utbrast Tempest. Huru skulle det kunna varaftänkbart? Hon blef ej begrafven på sex dagar. — Det finnes fall då en så beskaffad dvala räckt en vecka eller till och med så länge som tio dagar, förklarade Bisset lugnt. — Men hon var död, säger jag er, yttrade åter lord Chetwynd i bruten ton. Ack i det afseendet egde nog intet misstag rum. Hon dog af en feber, som hon ådrog sig i en fattig underhafvandes hydda. Hon visste, att hon var döende. Hon tog afsked af mig. Oah då hon dött, blefvo hennes ögon insjunkna, och hennes ansigte fick ett sådant utseende som de döda ha. Der var en sällsam blånad i det stackars insjunkna ansigtet — Han bröt ut i snyftningar. Bisset inföll med ifver: — En blånad, säger ni, mylord? För himlens skull fortsätt. Utbreddo sig denna blånad mest under ögonen och kring munnen? — Ja, ja. Den gjorde henne till den grad förändrad och gaf henne ott hemskt, spöklikt utseende, hvaraf minnet ännu i dag plågar mig. Bisset förblef tyst under några ögonblick. Synbarli gen hade Chetwynds ord gjort ett lifligt intryck på honom Slutligen yttrade han: — Mylord, era ord blott stärka min önskan att kaste en blick in i lady Chetwynds likkista. Det finnes just et särskildt elag af skendöd, som karakteriseras af den egen domliga blånad ni beskrifvit. Jag kan ej säga er mere ännu, men inför Gud svär jag, ett innan jog lemnat et tjonot skall jag framlägga en historia för er, som skal