Göteborgsposten – 17 februari 1874, sida 1

kunna lefva under mitt tak okänd och utan någons votskap. Bisset, jag kan ej tro den så kallade vålnaden vara en beräknande qvinna, såsom miss Monk påstår. Hon måste vara sinnesrubbad, den arma varolsen. Jag skulle vilja våga mitt lif på, att hon är ädel och oskyldig. Jag har sett verlden och studerat den menskliga naturen, och jag vet att en förderfvad själ ej kan blicka ut ur så rena ljufva ögon som hennes. Bisset svarade ej. Han svängde sitt ljug hit och dit öfver sitt hufvud och kastade sina forskande blickar hit och dit. Skymten af någonting hvitt — ett knyte eller ett bylte — mötte hans ögon bakom en bjelke i taket. Han fattade tag i detta bylte och ryckte ner det. Det vecklades upp i hela dess längd. Det var lady Chetwynds begrafningsklädning. De tre männen stirrade en hel minut derpå under tystnad. — Detta är den klädning hvari min hustru blef begrafven, sade lord Chetwynd med en sällsam klang i tonen. Jag skulle känna igen den, hvar helst jag såge den. Och det är samma drägt som burits af vålnaden — se på ärmen! Bisset lyftade upp den lilla klädningsärmen med dees garnering af spetsar och undersökte den vid starkare dager. En del af spetsen var bortryckt. Polistjenstemannen framtog det spetsfragment, som lord Chetwynd gifvit honom, och jemförde det med den på ärmen qvarsittande spetsen. Det behöfdes blott on enda blick för att se, om spetsfragmentet blifvit bortryckt just från denna spets. Åter stodo de tre männen tysta, blickande på hvarondra och på klädningen. Mr Tempest ver den förste som. talade. — Vi ha på.ett afgörande sätt bevisat, att vålnaden på Chetwynd Park är en lefvande qvinna, och att hon har