Göteborgsposten – 16 februari 1874, sida 2

samt afstyrker att genom något lagtväng söka hejda skogssköflingarne, framhäller vigten af att hålla eganderätten i helgd, påvisar skogs plantoring såsom ett tillfyllestgörande surrogat för de försvunna skogarna och tröstar oss med ordspråket, att dyr vara tryter aldrig — så ådagalägger han en brist på omdöme och sakkännedom i denna fråga, som påkallar en tillrättavisning, på det att de män, som nu bära ansvaret för styrelsens underlåtenhetssynder i dessa hänseenden, icke måtte tro, att dylika argument i skogssköflarnes intresse, äro ovederläggliga — eller tro, att allmänheten låter sig dermed nöja och tycker så med, efter den tiger. S Det är så många gånger upprepadt, att det borde vara en känd sak, äfven för sådana kammarlärde teoretici, som den aktade insändaren, att skog, ehuru den låter plantera sig, icke har den egenskapen att uppväxa och mogna till skörd lika fort som säden på ett åkerfält; att den, tvärtom, behöfver en, två eller tre mansåldrar att blifva användbar till ved och byggnadsvirke, och derutöfver, innan den kan begagnas till sågtimmer, och detta äfven om den växer på tjenlig mark — men troligen ännu längre tid, om dea är uppdragen med konst; och att, ohuru man stundom får se rätt lofvande plantskolor, ännu ingen har kunnat förete ett sågtimmerblock, som uppvuxit efter en med menniskohand utsatt planta, i vårt land — samt att det alltså är mycket ovisat, om dessa planteringar någonsin komma till sådan utveckling, att de låta använda sig till annat än pitprops och sparrvirke.t) De mastträd, som för några decennier sedan ännu kunde fås utut Sveriges urskogar, hade mellan 2 och 300 års ålder), och ett sågblock med blott 150 årsringar är vanligen icke gröfre än 10 tum i topp. Kärnfulla träd, som skola gifva starkt och uthålligt virke, uppnå icke denna groflek förrän de äro 200 år gamla. Men om dett är sant, så lära icke de planterade skogar, som i våra dagar uppväxa, kunna ersätta, hvarken i våra barns eller barnbarns tid, de fullmogna skogar, som nu atverkas. De oerhörda atverkningar, som under de senaste åren pågått i alla delar af landet, tyckas dessutom, i följd af de stegrade priserna, icke komma att upphöra, förrän allt hvad som fiones qvar också till sista busken ärraseradt — och äfven, om någon enda återplantering sker i stället för det som nedhugges år dermed föga vunnet och kan icke förhindra, att inom få år en så fullständig skogsbrist måste uppstå, att en planka eller ett bräde icke mera skall kunna fås för penningar — och ordspråket alltså komma på skam, att dyr vara aldrig tryster. Ty hura konstfärdig och burn fyndig menniskan än är, naturens alstringsförmåga kan hon ej kommendera, och någon metod att påskynda våra barrskogsplantors långsamhet i växten är ännu ej uppfunnen. — ledan gräset. gror dör kon, säger ett annat ordspråk — och medan våra trädskolor växa upp, skall landet sakna ett af de oumbärligaste råämnen, utan hvilket man har svårt att tänka sig menniskans tillvaro. Frågan är nu, om verkligen eganderätten, helst till en rikedom, som troligen längesedan hade varit försvunnen, om skogslagstiftningen före år 1818 och 1824, varit lika liberal, lika eftergifvande för den enskildes egennytta, som den, hvilken nu lemnat denna egennytta fria händer, är så helig i detta fall, att på denna helgd bör fästas mera afseende än på landets framtid, på efterkomwandes ovilkorliga rätt. Vi se huru den enskilde betraktar täderneslandets framtid i politiskt hänseende — hvarom liknöjdheten eller motsträfvigheten hos våra mäktiga riksdagsmän att göra några uppoffringar för dess försvar bär vittne — huru denna angelägenhet, som borde vara ett fritt folks första och heligaste omsorg att vårda om — lemnas vind för våg, i förtröstan på, att det är tide nog att rusta, när krigsfaran står för dörren — men att de enskilda fördelarne ligga de flesta vida mera om hiertat, än de allmänna, än fäderneslandets. — Man får derföre icke förundra sig, att den enskilde icke heller förmår i skogefrägan höja sig från egennyttans trångbröstade uppfattning, som, blott han får skörda den högeta möjliga vinst för ögonblicket och under åberopande af eganderättens helgd; fritt kalhugga sin skogsmark öfverlemnar åt efterkommande stubbarne och skogsplantorna samt omsorgen om skogarnes fredande, sedan ingenting mer finns qvar att skydda. Men i båda dessa fall måste enskild nytta vika för det helas framtida bestånd och uppehållelse och måste privaträtten maka åt sig för det allmännas väl. Styrelsen ensam kan uppfatta detta det allmännas behof utur en, af egennyttans lidelser oförvillad synpunkt, emedan styrelsen bär ansvaret inför samtiden och inför efterverlden för, huru landets högsta intressen vårdas. Styrelsen kan icke, får icke tröttna att, med alla till buds stående krafter, arbeta på lösningen af dessa tvenne stora frågor — försvarsfrågan och skogsfrågan, hvilka i materielt hänseende äro de allvarligaste, som någonsin förelegat. Måtte den fosterländskt sinnade pressen icke heller förtröttas att i dessa landets lifafrågor upplysa och leda den allmänna meningen till ett riktigt uppfattande af den nöd, som är för banden, och stödja regeringen i ett beslut att kraftigt taga i tu med våra återstående skogars fredlysande och riktiga vård, hvilket beslut icke får längre låta vänta på sig. Den tidpunkt är icke aflägsen, då det i annat fall skall komma för sent! C. G. ) Permed må nu vara huru som helst, så är dock alldeles säkert att de behöfva lång tid för att bli mogna timmerträd. onjy Voro således I on unnA samtida mad