Göteborgsposten – 16 februari 1874, sida 2

Senare Post. Från England telegraferas till oss, att Gladstone efter. valens afslutande i lördags skulle hos drottningen begära sitt afsked, hvarpå Disraeli skall i denna vecka bilda sitt nya -kabinett. Den nu sannolikt ur det politiska lifvet utträdande Gladstone är en veteran i parlamentet, der han redan år 1832, knappast 23 år gammal, fick säte och stämma för en rutten köping. Och det dröjde ej längre än till 1835, förrän Robert Peel inkallade honom i regeringen som yngre skattkammarlord. Som finanskarl har han skurit de skönaste lagrar; som finanskarl började kan sia bana och som finanskarl har han nu slutat den, åtminstone tillsvidare. Han var ock Robert Peels lärjunge, ja, omedelbare arfvinge; och det är numera ingen hemlighet, att den unge Gladstone hade största delen i de Peelska reformerna. Upphäfvandet af alla utförseltullar, af införseltall på råämnen och borttagandet af de beryktade spanmålslagarne äro förtjenster, hvilka stå iklika nära samband med hans namn som med hans mästares. Ingen engelsman glömmer, att Gladstone som finansminister från 1853 till 1865 minskat skatterna med 13 mill. pund sterl.; oförgätlig skall hans berömda budget af 1860 vara, genom hvilken han minskade asgisterna med 3 mill. pund och af 419 skattlagda handelsartiklar endast bibehöll 15 som beskattningsföremål. Gladstone har som president för handeledepartementet i spetsen för kolonialförvaltningen skördat många triumfer; han har vunnit rykte som lärd, hans bok om Förbållandena mellan kyrka och stat skattas ännu i deg mycket; han stod i oppositionens främsta led bland kämparne för handelsfriheten. Under Krimkriget stod Gladstone emot en : koalition — Disraeli-Baringlib den nuvarande — Disraeli-Rotschild —, och dukade under. Då firade han en lysande triumf, Mänchens universitet utnämnde förlidet år Gladstone till doktor i kameralvetenskaperna, såsom vår tids främste finansman; och detta med rätta. Gladstones största fel som statsman har varit det, att han ringaktat, om icke förbisett, vigten för en stormakt att ej alldeles blunda för sin yttre maktställning, blott det inre välståndet höjes. Menniskan lefver ej af bröd allena, och icke heller folken. Ungern synes vara i ett kroniskt ejuklighetstillstånd, för hvilket någon bot svårligen kan utfinnas. Åtminstone arbetar det landet under de ogynsammaste ekonomiska förhållanden. Ett färskt exempel härpå föreligger nu: År 1869 meddelade den dåvarande ministören Lonyay i Ungern tillåtelse till anläggandet af en 70 mil lång jernväg, hvilken skulle gå från Pesth till rumeniska gränsen, och staten garanterade aktieegarne en vises vinst. Det konsortium, som fått bevillningen, uppdrog utförandet åt tvenne engelska entreprenörer, till hvilka det förband sig att betala en viss gumma för hvarje bygd mil. Man skred genast till arbetet, men entreprenörerna bygde blott de delar af banan, som gingo öfver elättland och förtjente bärpå en ofantlig penningsumma. Då detta var gjordt, försvunno de och öfverlemnade till staten utförandet af det öfriga; den obebygda delen af banan utgjorde ej allenaet den största vägsträckan, utan gick äfven genom en trakt,j hvars planering kräsde stora kostvader. Hela det kapital, som aktieegarne lemnat, var användt, utan att konsor